Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olika former för skogens behandling - Skogens fiender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidpunkt vid 60 till 80 års ålder, för boken vanligen
vid 120 till 140 år, då eken deremot behöfver från
150 ända till 300 år för sin fulla mognad.
En skogsskötselmetod, som ej finnes hos oss,
åtminstone ej tekniskt utförd, och hvilken man
äfven i andra länder nu mera börjat frångå, är den»
s. k. medelskogen, eller en blandning af lågskog
och högskog, då man vid lågskogens af verkning
qvarlemnar ett visst antal träd för att fortväxa
under en längre tidrymd.
Skogens fiender. Skogens vård består till en väsentlig
del uti att skydda honom för hans fiender. Sådana
gifvas många, men äfven talrika medel att ställa
emot dem. För att bjuda tillräckligt motstånd mot
stormarna, söker skogsmannen i synnerhet hålla
den kant af skogen vid en kraftig och tät växt,
som är mest utsatt för vindens inverkan, hvarvid
han måste utröna, hvilka väderstreck äro de mest
hotande. Nordost- och sydvestvindarna äro hos
oss ofta de svåraste, inuti landet äfven de rent
vestliga,, men detta kan vara ganska olika för
hvarje skog, allt efter hans belägenhet. Många
trädslags plantor måste skyddas mot frosten, och der
skogsmarken är så sur, att skogväxten lider deraf,
bör hon genom dikning torrläggas.
En af skogens värsta fiender är elden. Då
skogsmannen får höra att »skogen brinner», gör
det på honom samma skräckfulla intryck som ropet
att elden är lös i städerna. Under torra somrar
äro skogseldar mycket vanliga och kunna då ofta
förorsakas af en helt ringa anledning, t. ex. genom
en vårdslöst bortkastad osläckt cigarr, genom
pappersförladdningar m. m. Vallhjon och andra,
som uppgöra eldar i skogen och liknöjdt gå ifrån
dem, ha derigenom varit upphofvet till vidsträckta
skogseldar, och i senare tider uppstå de ofta genom
gnistor från jernvägslokomotiven. Efter en långvarig
torka behöfs det endast att några gnistor komma
bland det torra riset och gräset på marken för att
dessa skola fatta eld, hvilken snart fortplantar
sig till de torra qvistarna på träden och affallet
på marken sarnt inom kort härjar med oemotståndligt
raseri. Skogsförvaltaren låter då i största hast
sammankalla så mycket folk som möjligt, hvilka med
yxor, hackor, spadar och skyfflar skyndsamt ila till
brandstället. Håller sig elden ännu till ris och
buskar på marken och har han ej tagit någon större
utsträckning, uppställes folket i två led på den
sidan om elden, hvaråt vinden blåser. Det första
ledet söker då att med gran- och löfruskor, hvilka,
om tillfälle dertill finnes, doppas i vatten, slå emot
elden och qväfva honom, medan andra ledet så fort
som möjligt bortskrapar mossa och allt brännbart på
marken uti en remsa, som till en början göres endast
några fot bred; medhinnes det, göres hon bredare. Är
marken rik på rötter och växtämnen, så att elden går
ned i jorden, uppkastas i stället ett dike. Svårare
är det att blifva herre öfver elden, då han rasar i
trädens kronor, hvilket ej sällan händer i de hartsiga
barrskogarna. För hetta och rök kan man ej närma sig
honom, och motståndsmedlen måste användas i större
skala. För att ej stå handfallen vid en dylik fara,
låter skogsmannen på förhand upphugga linier i skogen
på vissa afstånd, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
