Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogsafverkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upphugges han äfven med största fördel den ena vintern
för att utköras den andra. Dessutom lär erfarenheten,
att det om vintern afverkade virket blir i många
hänseenden bättre; det har större brännvärde och är
varaktigare, hvilken sistnämda egenskap i synnerhet
är af vigt för allt bygnadsvirke. Likväl måste flera
afverkningar företagas under andra årstider. Så bör
hjelp-gallring i löfskog ske medan träden äro lofvade,
så att man kan se, hvilket inflytande gallringen
utöfvar på markens beskuggning; i ekskog der barkens
tillgodogörande är hufvudsaken bör afverkningen ske
under saftiden, medan barken löper o. s. v.
I de stora, fjerran från menniskobygder belägna
timmerskogarna, från hvilka dessa otaliga brädstaplar
och virkesupplag, som utmärka de norrländska
kuststädernas hamnar, komma och i hvilka om sommaren
råder en ödslig tystnad, i dem blir det om vintern
ett lif och en rörelse, hvarom den knappast kan
göra sig en föreställning, som ej sjelf erfarit
det. Agardh har med några drag tecknat en bild af
detta vinterlif i Vermlands skogar, som vi taga
oss friheten att här återgifva: "Om vintern är ett
ofantligt lif i nordens skogar, dit under åkerbrukets
hvila landtmannens verksamhet helt och hållet drager
sig och visar sig särdeles liflig och storartad uti
våra timmerskogar. Man kan med skäl säga, att man icke
finner i andra länder något som liknar det samma. Så
snart jorden blifvit tillfrusen om hösten, begifver
sig hela den manliga befolkningen till skogarnas djup,
medförande endast sin yxa, sina skidor och ett förråd
af mjöl, sill och ost, med hästar och slädar samt
foder. Man har förut gräft i jorden 2 alnar djupa
hålor, öfver hvilka man bygt ett tak med en öppning
för röken, som uppgår från den af en sten bestående
eldstaden. En sådan boning kallas kuj. Här qvarblifva
skogsarbetarna under hela vintern och besöka sitt
hem endast om söndagarna. Hvarje morgon begifva
de sig ut i skogen för att fälla timmerträden samt
köra dem i högar, kallade lunnar. Så snart snön och
sjöarna blifvit fasta och säkra, köra de dem från
skogen till närmaste vattendrag, helst till något
ställe vid en brant stupande strand, kallad löp,
utför hvilken stockarna störtas ned på isen. Ibland
arbetarna kringvandra s. k. timmermärkare, hvilka
leda hela arbetet och sätta egarnas märke på
stockarna. Hästarna stå under hela vintern bredvid
kujen utan att ha tak öfver sig sarnt synas icke lida
deraf. Om våren, när isen smälter, för strömmen ined
sig de på isen uppstaplade stockarna, som öfverlemnas
åt flodens lopp, till dess de samla sig i nedanför
vid den stora elf, dit vattendragen samlas, liggande
länsor, der hvarje egare uppsöker sina märken, samlar
stockarna, sammanbinder dem uti 60 till 70 alnar
långa timmerflottar och låter föra dem till sågverken
eller hamnen. Länsorna utgöra af stockar formade
hamnar, öppna uppåt, tillstängda nedåt, dit stockarna
sjelfmant inflyta och samlas i massor blandade, men
känbara genom sina märken. Understundom och under
stark flod sprängas länsorna. Då rusa stockarna i
tusental ned åt elfven, nedbryta och föra framför sig
allt hvad de råka och stanna ej, förr än de hinna
lugnvattnet i den sjö, dit elfven flyter. En natt
i Karlstad vaknade invånarna vid kanonskott och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
