Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jagtväsendet i utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vildsvinet har, sedan det utrotades på Öland, ej
funnits i Sverige, förr än det nyligen utplanterades
på Skepsta bruks egor i Södermanland. Det jagas
med ståndskytte, krypskytte och drefjagter, förr
äfven med användande af jagttyg. Då ett stäldt djur
skall affångas, är försigtighet af nöden, emedan
gamla djur kunna gifva svåra sår. Till affångningen
nyttjar jägaren antingen hirschfängare, hvilken
dervid stödjes mot högra knäet, eller ett särskildt,
tvåkantigt spjut af 5 fots längd. Man sticker mellan
hals och bröst eller bakom bogbladet åt hjertat
till. Har ett vildsvin redan blifvit anskjutet och
stäldt af svetthunden, söker jägaren med vinden
smyga sig på det och gifva det ett dödande skott
bakom bogbladet, ej gerna i hufvudet. Der goda hundar
finnas, begagnas de på drefjagter med fördel till att
spränga hjorden. Vildsvinsjagten idkas företrädesvis
på vintern och vid tillräcklig tillgång på snö.
Gemsen, stengeten - som ej bör förblandas med
stenbocken, hvars horn äro stora och knöliga, medan
gemsens äro små, rundade och bakböjda i spetsen -
lefver ännu i aflägsna revier i några alptrakter i
Europa. Detta skygga, med litet nöjda djur är endast
tillgängligt för den äkta jägaren; vanliga alpresande
få sällan se det, ehuru det plägar vara ett föremål
för deras lifliga intresse. I Schweiz är gemsjagten
nu mera mycket klen i följd af den oaflåtliga,
skoningslösa förföljelse, hvarför djuren varit
utsatta; i de baierska och salzburgska alperna är det
deremot ej ovanligt att träffa på hjordar med 40 till
50 djur, och årligen skjutas omkring 100. Hintere
Riess, Berchtesgaden och Ischl äro gemsjagtens
klassiska bygd. Jagten pågår hela sommarn; på
vårdade revier drifves hon endast om hösten och på
förvintern, då brunsttiden infaller. På väl skötta,
furstliga jagtrevier förekommer någon gång dref,
hvartill utväljas djerfva skogsbor; de drifva djuren
vidt och bredt ifrån och från de svårtillgängligaste
ställen, ofta i stort antal. Krypskyttet förblir
likväl den äkta gemsjägarens hufvudsak. Redan dagen
före jagten stiger han upp till den högst belägna
sätern i trakten och lemnar den före dagningen för att
med tjenlig vind och under den yttersta försigtighet
närma sig djurens stånd; nedlutad, nyttjande hvar
klippa eller buske till skärm, undvikande att trampa
på prasslande lof och knakande qvistar, smyger han
som en förbrytare fram öfver de kala högfälten eller
stenörena, med ögon och öron riktade åt alla håll
och kanter, emedan han vet, att det blott behöfves,
att en sten rasar ned från den ljudlösa verlden
der uppe, för att de vara djuren på en vidsträckt
omkrets skola taga till flykten och för den dagen
göra Jagten omöjlig. Ingen motighet har inträffat,
han ser inom håll en fet bock sticka fram om en
klippa, drager andan och skjuter. Men bocken har
endast blifvit sårad; i stora språng flyger han bort,
och nu börjar jagtens andra och farligaste del,
den att förfölja villebrådet på de aflägsnaste och
svåraste stigar, som kunna tänkas. Till denna jagt
fordras oförskräckta och härdade karlar.
Haren är jemte rapphönsen det mera odlade Europas
snart sagdt enda villebråd, under det hjortar
och vildsvin der måhända snart endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
