Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blötdjuren - Ostronen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betäckas med yngel af ätbara hafsmuslor. Hvart fjerde
år blifva dessa så utvecklade, att de kunna förtäras.
Men mera utbredda och mera omtyckta än alla andra af
samma djurgrupp äro
Ostronen, som finnas i alla haf inom den tempererade
och heta zonen nära kusten och lätt kunna odlas,
der ortförhållandena äro passande. Dessa muslor lefva
ofta milliontals tillsammans på ett inskränkt område,
en s. k. ostronbank, och på ett djup af 0–45 famnar
under vattenytan, der de antingen sitta fastvuxna,
alltid med det hvälfda skalet, vid klippan eller
grannen och då kallas bergostron eller ock ligga på
ler- eller sandbotten.
Det är en gammal regel, att man ej bör fiska ostron
under de månader, i hvilkas namn ej finnes något r,
d. v. s. från och med maj till och med augusti. Under
dessa månader infaller ostronens befruktning. De
ostron, som ligga på större djup, tillväxa mycket
långsamt och bli vanligtvis ej synnerligt feta. Många
ostronbankar befinna sig deremot så nära vattenytan,
att de under ebben komma att ligga på det torra,
hvarigenom djuren ofta lida af kölden. Dessa ostron,
som äro lätt åtkomliga, insamlas med händerna eller
med en vanlig jernraka. För att fånga ostron, som
lefva på större djup, begagnar man en på olika sätt
konstruerad ostronskrapa, som från båt kastas ned på
ostronbanken. Två personer ro båten, under det en
tredje, som fasthåller det tåg, hvarvid ostronskrapan
är fäst, söker att genom upprepade ryckningar i tåget
slå loss ostronen, hvilka då falla in i kassen. En
sådan bergostronsskrapa måste derför längs med sin
nedre kant vara försedd med en stark egg eller s. k.
käft, som under ryckningarna på tåget hugger mot
ostronen. På sand- eller lerbotten begagnar man en
skrapa utan käft (fig. 312). På grundare vatten
uppsökas ostronen med en så kallad vattenkikare och
upptagas med en tång, anbragt i ändan af en lång
stång. Endast de någorlunda fullvuxna ostronen
tillvaratagas, de yngre kastas åter ut på banken.
Den fångst, som ej strax kommer ut i handeln,
förvaras i s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
