Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Säl- och hvalrossfångsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Följande skildring är hemtad ur dr Lindemanns
berättelse om bremenskeppet Hudsons sälfångst
våren 1868 i det grönländska Ishafvet. Den 21
februari lemnade Hudson wesermynningen och kom till
»sälkusten» i början af april. Salarna lågo detta år
vestnordvestligt om ön Jan-Mayen på 72° n. b. 10°
ö. l. Åtskilliga fartyg hade redan kommit till
platsen. Klockan 3 på eftermiddagen den 11 april
började »enterfallet» (angreppet på ungsälen),
och klockan 11 på aftonen voro 901 ungsälar om
bord. Klockan 8 på aftonen den 12 hade Hudsons
besättning ihjälslagit och bragt om bord ett antal
af 2 171 salar.
Området för säljagten, om man så får benämna detta
slagtande af de spakaste djur, är oerhördt stort,
ty den så kallade »sälkusten», som dock alls icke
är någon kust, utan består af haf och isfält,
omfattar 6–8 tusen geografiska qvadratmil. I
dessa trakter träffar man sälarna i oerhördt
stora flockar, som, efter Yeamans berättelse,
ofta, der de ligga på isen, skola upptaga en
yta af 4 till 5 mils bredd. Engelsmännen kalla
dessa flockar sälbröllop (seal-weddings) eller
sälängar (seal-meadows). Kaptenen, som sitter i
mastkorgen, spejande med kikaren, har först upptäckt
sälflockarna. Ropet ljuder: »Over all!» Besättningen
kastar på sig sin kostym för säljagten, gjord af
grått lärft. Kring lifvet spännes en rem, och i denna
sticker man späckknifven. Vigtigast är dock, att man
förser sig med en lina och med sälklubban (en knölpåk
med jernbeslagen spets, hammare och hake). Snart ligga
båtarna i vattnet. Deras besättningar kasta sig ned
uti dem, och med ett högt rop »holulu!» äro de uppe
på isen, och jagten begynner. När sälarna äro dödade,
läggas de på rygg, och »flänsningen» börjar dermed,
att man först med späckknifven skär en djup skåra
från halsen längs hela buken, hvarefter hud och späck
tillhopa aftagas. Skeppspojkarna och slutligen alla
man släpa derpå fällarna af »hundarna», såsom sälarna
på grönlandsspråket heta, med den medhafda linan till
skeppet. Här tar den så kallade »doktorn» eller
»barberaren» dem om hand och börjar strax räkna dem,
innan de komma ned i flänsrummet. Resten af djuret,
den så kallade skrotten, blir liggande på isen till
rof för fåglar och isbjörnar. En lycklig fångst beror
väsentligen deraf, att man kan begagna sig af det
gynsamma ögonblicket. Manskapet måste oupphörligt
vara qvickt till hands. Från ett skepp om 180 läster
kan manskapet på en dag slå 500–600 sälar. För att
åter uppnå fartyget måste folket hoppa från det
ena isstycket till det andra, en både farlig och
mödosam färd. Jagten från båtar eller slupar är vida
beqvämare. Hon användes företrädesvis, när det fins
mycket öppet vatten mellan isstyckena. Man hoppar ur
båtarna upp på isstyckena, slår salarna på samma sätt,
som nyss är nämdt, tar dem tills vidare in i båten
och afspäckar dem på första bästa större isstycke.
Späckets skiljande från huden utföres om bord vid
lägligt tillfälle af den högre delen af manskapet,
som här benämnes officerare. Vid detta arbete tar man
sig laget rundt på gammalholländskt vis en »lütjer»
och stämmer äfven stundom, för att muntra sig, upp
en sång. Skinnet hakas fast vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
