Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Säl- och hvalrossfångsten - Krabbor och hummer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
5 500 tunnor, som voro värda öfver 2 700 000 rdr,
och efter 1819 har denna, summa för hvarje år temligen
bibehållit sig.
Hvalrossen har en betydande storlek. Hans längd kan
uppgå till 20–24 fot och hans vigt till 1 600–2 400
skålpund. Från de öfriga sälarna skiljes han lättast
genom de två huggtänderna eller betarna, grofva,
cylindriska, något böjda, tillspetsade tänder af
8–16 tums längd, genom hvilkas tjocka fäste öfre
delen af nosen är betydligt uppsväld. Jagten på
hvalrossen saknar ej sina faror. Hvalrossarna hålla
sig vanligen tillsammans i hjordar, och angreppet på
ett enda djur kan draga dit alla de andra till dess
försvar. Särskildt är detta förhållandet, om man
harpunerar en unge, innan man dödat modern. Denna
vänder sig då oftast mot båten. Det kan till och
med hända, att hela hjorden samlar sig omkring
den båt, från hvilken angreppet skett, genomborrar
dess plankor med sina betar, och, trots manskapets
ihärdigaste motstånd, kunna hvalrossarna resa
sig upp till relingen af båten och blifva farliga
fiender för jägarna. Vid Spetsbergen hände 1861,
att en hvalrosshona, som ville försvara sin unge,
reste sig öfver förn af båten och högg beten tvärt
igenom harpunerarens ena ben. Lyckligtvis slant
beten ut ur såret, och karlen slapp att följa med
till hvalrossens element.
Den 3 juli 1861 träffade dr Hayes på isen vid Port
Foulke vid 78° n. b. en hvalrosshjord, som bestod af
tusentals individer. Han och hans kamrater öfverföllos
i sin båt af hvalrossarna och förmådde med knapp nöd
rädda sig efter den mest förtviflade strid.
Från Norge drifves hvalrossjagten hufvudsakligen vid
östra Spetsbergen. 1869 lemnade 23 fartyg i trän,
hudar, hvalrosständer m. m. en bruttoinkomst af
180 000 rdr.
Den, som vill läsa en utmärkt skildring af hvalrossens
lif och lynne, finner en sådan i den af dr Chydenius
utgifna berättelsen om Svenska spetsbergsexpeditionen
1861.
Krabbor och hummer. Som bihang till det föregående
vilja vi här omnämna några hafsdjur, hvilkas fångst
oftast bär namn af fiske, ehuru de på intet sätt
låta inordna sig bland de verkliga fiskarna, vi mena
krabbor och humrar.
Fångsten af krabbor utgör en hufvudnäring i Granville,
en kuststad i Frankrike i departementet La Manche.
Nästan hela befolkningen på denna och angränsande
kuster, män, qvinnor och barn, syslar här med att på
stranden och bland klipporna uppsamla de kräftdjur,
som stannat qvarr när hafsfloden dragit sig tillbaka.
Somliga äro försedda med långa hakar, medelst hvilka
de upplyfta sjögräset och om välta stenarna för att
framdraga de krabbor, som gömt sig derunder. Andra ha
käppar af 5 fots längd, hvilkas spets är försedd med
en krok, hvarmed de framdraga humrarna ur springor
och hål i klipporna. De egentliga hummerfiskarna
arbeta dock på djupet och betjena sig härvid af små
båtar, hvardera bemannad med tre eller fyra fiskare
och försedd med 8, 10 eller 12 korgar. Sedan man
belastat dessa korgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
