Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den medicinska kemins tidehvarf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den medicinska kemins tidehvarf. Med Basilius
Valentinus upphörde visserligen ej det alkemistiska
äflandet; tvärt om fortfor det ända in i det sist
förflutna århundradet och torde bland den okunniga
hopen ännu i dag räkna anhängare. Ej heller var
det först efter hans tid, man började använda de
förvärfvade kemiska insigterna till förklaring af
hvad som föregår inom menniskokroppen eller begagna
åtskilliga kemiska preparat som läkemedel. Det
är således endast den kemiska forskningens nya
hufvudriktning, som skiljer den nu följande perioden
från hans föregångare och berättigar honom till det
namn, han bär.
Med det sextonde århundradet upphörde
metallförvandlingen att vara det nästan uteslutande
målet för den kemiska forskningen, och i stället, samt
i synnerhet genom Paracelsus, gjorde sig nu en åsigt
om kemins och läkarkonstens innerliga förhållande
till hvarandra på ett så uteslutande sätt gällande,
att den senare vetenskapen endast betraktades som en
särskild afdelning af den tillämpade kemin. Första
anledningen till denna nya uppfattning gåfvo de
talrika vigtiga upptäckter angående många kemiska
preparats medicinska användbarhet, som under en
föregående tid blifvit gjorda, för att ej tala om den
mycket gamla alkemistiska trosartikeln, enligt hvilken
de visas sten, liksom han kunde förvandla oädla
metaller till ädla, äfven förmådde bota alla sjukdomar
och förläna menniskokroppen en evig ungdomsfriskhet.
De mest framstående målsmännen för den nya riktning,
forskningen sålunda tog, äro Paracelsus, van Helmont
och de la Boë Sylvius, hvilka, utgående från det
antagandet, att alla menniskokroppens förrättningar
betingas af vissa kemiska inverkningar, att den
menskliga organismen endast är en sammanfattning af
kemiska element och hela lifsprocessen af rent kemisk
natur, lärde, att de olika sjukdomsformerna vore
yttringar af den på olika sätt rubbade jemvigten
mellan kroppens kemiska beståndsdelar och att
återställandet af denna kemiska jemvigt, genom att
tillföra kroppen en sådan beståndsdel, hvaraf han
hade för litet, och tvärt om borttaga det skadliga
öfverflödet af någon annan, vore ett osvikligt sätt
att återställa helsan. Äfven dessa män och deras
mindre betydande samtida tro i högre eller ringare
grad på metallförädlingen, men hufvudsyftet för de
kemiska forskningarna är hon dock nu ej mer.
Af iatrokemisterna, som de kallades, blef frågan om
elementen, hvilken alkemisterna satt främst, efter
hand skjuten i bakgrunden, men i stället började
man forska efter de väsentliga beståndsdelarna, som
inverkade på kroppens särskilda organ och betingade
hans sundhetstillstånd. Ty att dessa beståndsdelar
kunde vara de af gammalt antagna tre elementen: salt,
svafvel och qvicksilfver, fann man ganska snart
vara alldeles oförenligt med de under tiden ökade
erfarenhetsrönen, och i stället erhöllo nu syror
och alkaliska salter en allt mera ökad betydelse och
användning. Men framställandet af dessa ämnen kunde
ej annat än medföra många nya kemiska upptäckter,
och redan hos Paracelsus finna vi, trots hans orediga,
förryckta uttryckssätt, många antydningar, att han
ganska väl kände till en stor mängd ämnen, hvarom man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
