Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den medicinska kemins tidehvarf - Den nyare kemin - Den flogistiska teorin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gåtlikt, menniskan inneboende andeväsen, benämdt
arkeus, som förmedlare af åtskilliga fysiologiska
förrättningar och i synnerhet matsmältningen. Hvarje
slags andeinverkan förnekades af Sylvius, som i
den skiftande mängden och kemiska beskaffenheten af
spotten, gallan och bukspottskörtelns saft såg de enda
verkande orsakerna till de olika matsmältningssymptom,
vi förmå urskilja. På liknande sätt förklarar han
alla andra förändringar i menniskans organism, och
hela läkarkonsten är enligt honom ingenting annat än
en särskild afdelning af den tillämpade kemin.
Sylvius, som betecknar den medicinska kemins
höjdpunkt, afslutar henne äfven, ty ehuru
hans anhängare ännu någon tid vidmakthöllo hans
lärobygnad, utbildade sig läkarkonsten efter hand
allt mer till en särskild vetenskap, som dock till
en viss grad inrymde plats åt kemin, medan denna
äfven å sin sida började röra sig mera otvunget och,
såsom redan under Glauber, dels allt mera vända sig
åt det tekniska området, dels genom en inåt gående
utbildning småningom antaga den oberoende ställningen
af en särskild vetenskap. Redan hos Tachenius, en
af Sylvius’ mest framstående efterföljare, finna vi
inom den kemiska analysen vigtiga erfarenheter så
väl i afseende å upptäckandet medelst reagentier
af åtskilliga kemiska ämnen i de föreningar, der
de förekomma, som äfven beträffande de särskilda
beståndsdelarnas relativa vigtförhållanden.
Den nyare kemin eller den vetenskapliga
naturforskning, som har till föremål att undersöka
de kroppsliga tingens materiela beskaffenhet, att
utvisa deras elementära beståndsdelars både art
och myckenhet, att genom utifrån verkande fysiska
krafter, såsom värme, ljus, elektricitet o. s. v.,
eller det kemiska frändskapsförhållandet till andra
ämnen sönderdela, sammansätta och i allmänhet
till deras inre, materiela natur på hvarjehanda
sätt förändra dem, har visserligen ej på en gång
i ordnadt skick framträdt ur naturforskningens
tidigare skede. Redan långt förut påträffa vi
åtskilliga kemiska forskningar, rön och experiment,
som bära en äkta vetenskaplig karakter, men dock
på det hela förekomma så enstaka, att de ej kunnat
verka bestämmande på den allmänna beskaffenheten
och riktningen af de kemiska studierna, hvarför ock
dessas positiva resultat då ännu voro jemförelsevis
ganska ringa. Men i medlet af sjuttonde århundradet
vänder sig bladet. Åtskilliga oupphörligt återkommande
naturfenomen finner man vara kemiska processer, och
deras utforskande blir nu hufvudsak. Det naturfenomen,
som låg närmast till hands, förbränningen, ådrog
sig i främsta rummet kemisternas uppmärksamhet,
och den förklaring, man deråt gaf, blef för kemin
epokgörande. I ordningen följer alltså nu att närmare
redogöra för den åsigt rörande förbränningsfenomenet,
som vid nyss nämda tidpunkt började blifva rådande.
Den flogistiska teorin. Det är redan förut
nämdt, att den nyare kemins historia omfattar två
hufvudperioder. Under den förra af dessa syselsätter
man sig endast med qvalitativa undersökningar och
bestämningar för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
