Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nyare qvantitativa kemin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karakter ej vidare väsentligen förändrats. Kemins
hufvudriktningar ligga skarpt begränsade, och de
nya lagar, som dyka upp, huru vigtiga de än må vara,
låta på ett enkelt sätt inpassa sig i det förut
gifna. Till och med den organiska kemin, som under
senaste årtionden blifvit riktad med en nästan
oöfverskådlig mängd nya rön och fakta, grupperar
dessa på ett alldeles analogt sätt, och efter hand
utplånas den fordom skarpa skilnaden mellan den
organiska kemin och den oorganiska.
En af Davys förnämsta lärjungar var Michael
Faraday, som i synnerhet arbetade på det
elektrokemiska fältet. Det var han, som upptäckte
induktionsströmmarna och visade, att den magnetiska
kraften gör sig utan undantag gällande hos alla
kroppar. Hans upptäckt, att ämnen af samma kemiska
sammansättning kunna hafva olika fysiska egenskaper,
och den, som gjordes af Eilhard Mitscherlich,
en lärjunge till Berzelius, att kroppar af olika
kemisk, men lika eqvivalentsammansättning vanligen
öfverensstämma till sin kristallform, gåfvo ett
nytt uppslag i afseende å läran om de kemiska
proportionerna och bestämmandet af eqvivalentvigterna.
Efter denna sin upptäckt af kemiskt olika kroppars
isomorfism (formlikhet) fann Mitscherlich snart,
att kemiskt lika kroppar kunde antaga två olika
kristallformer, hvilket han kallade dimorfism
(dubbelgestaltning).
Genom nu nämda och många andra vigtiga rön banade i
synnerhet Faraday och Mitscherlich väg för den sedan
dess allt mera utpräglade fysiskt kemiska riktning,
som till stor fromma för de båda vetenskaperna går
ut på deras gemensamma behandling.
Till en början kunde naturligtvis de stora kemiska
grundsanningarna vinna tillämpning hufvudsakligen
endast inom det mera allmänt genomforskade och
kända mineralogiska området. Derigenom erhöll
ock mineralogin redan då en utbildad gestalt,
hvilken sedan dess, ehuru han under en nyare tid
genom de af Rose, Wöhler, Fresenius m. fl. gjorda
undersökningar och utarbetade nya analyseringsmetoder
blifvit i flera hänseenden ytterligt förfinad, dock
till sina hufvuddrag ej undergått någon väsentlig
förändring. Helt annorlunda förhöll det sig deremot
med de organiskt-kemiska forskningarna. Odladt
nästan alldeles särskildt, hade visserligen detta
forskningsfält här och der att uppvisa skönt
uppspirande blommor, men de stodo utan inbördes
sammanhang. Det fattades ännu den ledtråd för tanken,
hvarigenom klarhet angående de olika fenomenens inre
sammanhang skulle vinnas. De från den oorganiska
kemin öfverflyttade lärobegreppen rörande syror,
baser, salter gåfvo den första utgångspunkten för en
systematisk gruppering af de genom den organiska,
s. k. elementaranalysen erhållna fakta. Men i
anseende till den på detta område oändligt mycket
större mångfalden af olika föreningssätt mellan samma element
samt de fina öfvergångarna, som åstadkomma nästan
outtömliga serier af kemiskt olika ämnen, blef en
sådan uppfattning allt för ytlig för att på längden
kunna tillfredsställa.
Först genom den omsorg, som i synnerhet Liebig och
Wöhler i Tyskland och Dumas i Frankrike
egnade åt undersökningen af de organiska föreningarna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
