Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Reaktioner och reagentier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämnen finnes i den kemiska kropp, man undersöker,
behöfver man således endast tillsätta af det andra
ämnet för att få veta, huru det verkligen förhåller
sig. Ty framträder då den väl kända, karakteristiska
förändringen, är förstnämda ämnes närvaro dermed
bevisad, liksom dess frånvaro bevisas deraf, att den
i fråga varande förändringen ej inträffar. Om man
löser en ringa mängd af något jernoxidsalt i vatten
och af den mycket utspädda lösningen tillsätter en
droppe eller två till en lösning af gult blodlutsalt,
bildas ögonblickligen en blå fällning, utgörande det
väl bekanta kemiska ämne, som kallas berlinblått, och
denna fällning har ett så egendomligt utseende, att
hon ej kan förvexlas med någon annan. Hon framkommer
alltid, när jernoxid i upplöst form bringas i beröring
med upplöst gult blodlutsalt, men också endast då, och
häraf har man således rätt att sluta, att en vätska,
i hvilken några droppar gult blodlutsalt åstadkommer
denna karakteristiska blå fällning, måste innehålla
jernoxid, och tvärt om en vätska, i hvilken det samma
inträffar vid indrypande af någon jernoxidlösning,
hålla gult blodlutsalt.
Alla sådana mer och mindre
karakteristiska inverkningar, hvarigenom ett eller
flera, stundom många, kemiska ämnen kunna åtskiljas
från alla andra, kallas reaktioner, och de ämnen, som
åstadkomma dem, reagentier. Jernoxid är alltså reagens
för gult blodlutsalt, och gult blodlutsalt reagens
för jernoxid. En stor mängd kemiska ämnen användes
som reagentier, men för att kunna så användas
fordras naturligtvis, att de äro kemiskt rena. Af
sådana reaktioner, som bestå i bildandet af olösliga
eller svårlösta föreningar, gör kemisten det allra
vidsträcktaste bruk. De äro nämligen det oftast
begagnade medlet ej allenast att få utrönt, om någon
eller några vissa beståndsdelar förefinnas i det ämne,
man undersöker, utan äfven att verkligen
afskilja dessa beståndsdelar, som sålunda sedan kunna
särskildt undersökas.
Med somliga reagentier kan man, såsom redan blifvit
antydt, från hvarandra åtskilja hela grupper af
kemiska kroppar. Sådana reagentier äro t. ex. vatten
och alkohol, emedan en del ämnen deraf upplöses,
men alla de öfriga förbli olösta. Andra åter, såsom
det gula blodlutsaltet, reagera blott med ett enda
ämne på något visst uppgifvet sätt.
Bland de förnämsta reagentier, som böra finnas i
hvarje, äfven det minsta laboratorium, äro först
och främst distilleradt vatten, alkohol och
eter,
hvilka göra tjenst som indifferenta lösningsmedel,
samt vidare, som lösningsmedel med kemisk inverkan,
salpetersyra, saltsyra,
ättiksyra och upplöst salmiak.
Reagenspapper eller genom vegetabiliska
ämnen färgadt läskpapper användes ofta. Det
blå lakmusfärgade blir rödt, om det doppas
i en sur lösning, det röda deremot blått i en
alkalisk. Svafvelsyra utfäller baryt, strontian,
blyoxid. Vätesvafla, så väl i gasform som upplöst
i vatten, utfäller ur deras lösningar bly, koppar,
tenn, antimon, arsenik, kadmium, silfver, vismut
m. fl. i form af svafvelmetaller, hvaribland några,
såsom svafvelkadmium och svafvelarsenik, ha en så
utmärkande färg, att vätesvafla är i mera egentlig
mening ett förträffligt reagens för de motsvarande
metallerna. Sådana metaller, t. ex. jern, kobolt,
zink, nickel o. s. v., hvilka ej fällas af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
