Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bessemerstålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mången, som, när engelsmannen Bessemer 1854 tog
sitt första patent på förverkligandet af denna ide,
förlöjligade hans första förslag, såsom blott en
humbug, medan de dock ganska snart vunno erkännande
i Sverige, der de minnesvärda, på sin tid mycket
omtalade bessemerblåsningarna vid Edskens masugn i
Gestrikland 1857 togo sin början. Många och stora
voro de tekniska svårigheter, som skulle öfvervinnas,
betydliga kostnader nedlades i mer och mindre
lyckade experiment, men den föreslagna metodens
enkla storhet eggade till fortsatta ansträngningar,
och öfver all förväntan storartadt blef ock det
slutliga resultatet af de på många håll utförda
försöken. 1862 var saken så långt kommen, att
Bessemer kunde framlägga fullt nöjaktiga bevis på
sin metods praktiska utförbarhet, men ännu förgingo
flera år, innan han förmådde tillvinna sig ett
allmänt erkännande. Nu är dock pröfvotiden förbi,
och den s. k. bessemertillverkningen i alla jern-
och stålframbringande länder införd. En af de största
svårigheterna var att kunna afpassa rätta ögonblicket,
då bessemerblåsningen borde för erhållande af stål
af någon viss hårdhetsgrad afbrytas, hvarför man
ock nu mera i allmänhet föredrar att i bessemerugnen
först färska tackjernet ända till stångjern och sedan
tillsätta af smält godartadt, mangan och kolrikt
tackjern (spegeljern) så mycket, som erfordras, för
att det smälta stångjernet skall åter blifva stål
med den hårdhetsgrad, man önskar.
Bessemerugnarna gjordes i början vanligen vertikalt
cylindriska och derjemte orörliga, men nu mera
begagnas nästan uteslutande stora, päronformigt
utsvälda stjelpugnar af tackjern (fig. 44),
invändigt beklädda med eldfast tegel, ganister,
lera o. s. v. samt vridbara omkring två axeltappar,
hvari de hänga. Från blåsverket drifves den mycket
kraftiga blästern genom en rörledning in i den ena
genomborrade axeltappen samt går sedan vidare genom
ett utefter ugnens sida sittande rör ned under
ugnsbottnen och in i en der befintlig väderlåda,
hvarifrån många öfver hela bottnen lika fördelade
smärre blästeröppningar eller formor inmynna i
ugnen. När ugnen skall begagnas, lutas han först så
mycket, att tackjernet kan ihällas, upp till formorna,
hvarefter han, sedan blästern blifvit pådragen, vrides
tillbaka i upprätt ställning. Den starka blästern,
som nu hindrar tackjernet att rinna ned i formorna,
genomtränger tvärt om detta och förbränner med stor
liflighet dess kisel till kiselsyra, som med syrsatt
jern bildar slagg, samt kolet till koloxid, hvilken
gas dessutom äfven bildas genom det syrsatta Jernets
förut omtalade kemiska inverkan på kolet. Genom
dessa förbränningar ökas allt mera det smälta godsets
temperatur, det blir alltså mera qvickt och försättes
genom blästern i häftig svallning, medan en stark
låga, innehållande en otalig mängd gnistor, strömmar
ut genom ugnsöppningen och bildar ett det grannaste
fyrverkeri. Under processens fortgång antar lågan
i regelbunden följd vissa olika färgskiftningar och
ger sålunda temligen tydligt till känna, när denna
del af processen bör anses slutad, d. v. s. när
ugnens innehåll blifvit smält stångjern, hvartill för
90–140 centner tackjern åtgår en tid af 15–20 minuter,
räknad från det ögonblick, då blästern drogs på. Ugnen
lutas nu å nyo för ihällande af den noga beräknade
mängden spegeljern och ställes sedan åter upprätt,
hvarefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
