Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koboltmalmerna och deras tillgodogörande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svårighet förena sig med vattenglas. Det är lätt
att förstå, att smalts äfven kan användas vid sådana
tillfällen, då färgen skall inbrännas; dock begagnas
då vanligen för finare arbeten den rena koboltoxiden
och för gröfre, såsom till stengodsglasyr,
zaffern. Koboltblått användes dessutom äfven till
blåning af papper och linne, till finare lärftstråd,
appretering af finaste lärft o. s. v. Emellertid
har användningen af koboltblått nu mera i flera
riktningar lidit rätt mycket intrång genom en ymnig
tillgång på den med konst beredda, särdeles vackra
och tillika billiga ultramarinfärgen. När det gäller
att stå emot ljusets, värmets, vattnets och allahanda
kemiska dunsters inflytelser, är dock det senare
färgämnet på intet sätt jemförligt med det förra. I
pappersfabrikerna har ultramarinen fått fast fot,
emedan han anses fördela sig i pappersmassan mera
likformigt än smaltsen; för hvardagligt bruk synas
det gamla och det nya färgämnet någorlunda jemt
motväga hvarandra.
Redan innan den oäkta ultramarinfärgen blef
bekant, föranledde de i Sverige och Norge upptagna
koboltgrufvorna en svår täflan för de sachsiska
blåfärgsverken, men de på dessa malmtillgångar
grundade tillverkningar ha dock, hvad skönheten
beträffar, ännu ej kunnat uppnå den sachsiska. Mindre
fabriker af samma slag finnas vid Joachimsthal och
Altsattel i Böhmen, i Rheinprovinserna och Westphalen,
der man använder malmer från Siegen, samt vid
Schwarzenfels i Hessen. Äfven England har i nyare
tid börjat tillverka koboltpreparat af malmer, hvilka
ditkomma som ballast från de gamla grufvarpen i Chile.
Koboltmetallen, som åtminstone i fråga om blå
inbränningsfärger torde för all framtid bibehålla
sitt öfvertag, är i afseende å sin färgande förmåga
ej inskränkt endast till blått, utan åstadkommer i
olika beskaffade kemiska preparat en hel färgserie
i blått, violett, rödt, gult och grönt. För några
af dessa dels länge kända, dels nyligen upptäckta
färgämnen, hvarigenom koboltmetallens tekniska
användning ej obetydligt ökats, vilja vi nu i korthet
redogöra. Kobolt ultramarin eller Thénards blå färg,
en gammal, i Sachsen ännu tillverkad vacker blå
målarfärg, som består af lerjord och koboltoxid,
beredes genom att utfälla ett koboltsalt med
fosforsyradt natron och alun med kolsyradt natron,
hvarefter de begge fällningarna blandas i ett visst
förhållande samt torkas och glödgas. Förut var
denna färg ganska vigtig, emedan han då begagnades
i stället för den naturliga, af lasursten erhållna,
mycket dyra ultramarinen. På liknande sätt bereder man
nu för tiden en ny, vackert himmelsblå, väl täckande
och varaktig olj- och aqvarellfärg, benämd cerulein,
som består af tenn- och koboltoxider jemte en icke
obetydlig tillsats af gips. Fosforsyrad koboltoxidul
utgör i och för sig ett rödviolett färgämne, som
genom olika upphettning kan erhålla hvarjehanda
skiftningar. Koboltoxid och zinkoxid förena sig med
hvarandra genom glödgning till en länge känd mörkgrön
massa, Rinmans gröna färg, som jemte sin varaktighet
och oskadliga natur endast behöfde något mera eld för
att blifva en fullgod grön färg. Slutligen finnes
ock, åtminstone för de laborerande kemisterna, ett
koboltgult, bestående af salpetersyrlig koboltoxid och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
