Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Antimon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Enklast erhålles metallisk antimon genom att i
rödglödgningshetta smälta svafvelantimon tillsammans
med jernskro eller oxideradt jern, såsom hammarslagg,
hvarvid svaflet dels öfvergår till jernet och bildar
svafveljern, dels syrsattes till svafvelsyrlighet. Den
sålunda erhållna antimonmetallen är dock alltid
jernhaltig och måste undergå en renande omsmältning
tillsammans med salpeter eller andra ämnen, som
syrsätta och upptaga jernet.
Man har äfven en annan metod, som, helt olik den redan
beskrifna, sönderfaller i två afdelningar: rostning
och reducering. Genom antimonglansens omsorgsfulla
röstning utdrifves svaflet i form af svafvelsyrlighet,
medan samtidigt metallen på luftens bekostnad
oxideras, så att den fasta rostningsprodukten, som
kallas spetsglansaska, utgöres af en oren oxid eller
rättare ett salt, antimonsyrad antimonoxid. Antimon är
nämligen en af de metaller, hvilkas oxider kunna genom
upptagande af ännu mera syre förvandlas till syror,
och detta inträffar till en del vid nyss omtalade
röstning. Spetsglansaskans derpå följande reduktion
sker nu, som alltid, genom syrets aflägsnande, hvilket
skulle kunna åstadkommas endast genom glödgning med
kol. Men emedan rostningsprodukten alltid innehåller
en större eller mindre portion oupplöst svafvelantimon
och dessutom en slagg måste bildas för upptagande af
de främmande ämnen, malmen innehåller, samt till en
skyddande betäckning, utblandas koltillsatsen med
soda, eller ock använder man rå vinsten, vinsyradt
kali, som redan i och för sig kan anses jemte kali
och kolsyra äfven innehålla kol. Smältningen sker
i degel vid stark rödglödgningshetta, och den
reducerade metallen samlar sig till en regulus
vid degelns botten, der han lemnas att under den
skyddande slaggbetäckningen långsamt afsvalna. Han
erhåller sålunda den stjernlikt kristalliniska
yta, som i handeln är särdeles omtyckt, oaktadt hon
egentligen ingenting bevisar rörande metallens renhet,
utan tvärtom jernhaltig antimon företer en vackrare
kristallisering än den rena metallen.
För att befrias från smittor af jern, arsenik, koppar,
bly m. fl. ämnen, omsmältes han två eller tre gånger
under tillsats af sådana ämnen, t. ex. salpeter, soda,
svafvelantimon, svafveljern, som upptaga de orenande
ämnena och föra dem i slaggen.
Antimon är en tennhvit, starkt glänsande metall med
bladigt eller kornigt kristallinisk textur och så
spröd, att han kan pulveriseras. I följd af sist nämda
egenskap är han inom de tekniska yrkena i och för sig
oanvändbar. Hans förnämsta nytta består i stället
deruti, att han, legerad med andra metaller, gör
dessa hårdare. Smält i glödgningshetta, tändes han,
liksom zink, och förbrinner till antimonoxid, hvilken
förflygtigas och, då han sedan i luften afkyles,
bildar en hvit rök. Vid hvitglödgningshetta kan han,
afstängd från luften, liksom zink, i metallisk form
distilleras. Det förnämsta lösningsmedlet för oxiden
(och för metallen under tillsats af salpetersyra) är
saltsyra. När den sålunda erhållna lösningen upphettas
i en retort, bortgå först vattnet och den fria syran,
hvarefter vid stegrad hetta vattenfri antimonklorid
öfverdistillerar och bildar en hvitgrå, mjuk massa,
benämd antimonsmör, hvars lösning i saltsyra användes
som frätmedel och till brunering af jern, i synnerhet
bösspipor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
