Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malmernas metallurgiska behandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samlad under form af svafvelkoppar och i förening
med mindre svafveljern än i malmen. Skärstenen
sönderslås och rostas flera gånger, tills metallerna
genom denna s. k. vändrostning blifvit till större
delen syrsatta, samt nedsmältes sedan å nyo med kol
och slaggbildande ämnen, hvarvid den förut oxiderade
kopparn reduceras och samlar sig i smält tillstånd i
schaktugnsstället, närmast betäckt med ett tunt lager
af ännu oförändrade Svafvelmetaller (trottsten),
hvilket i sin ordning täckes af den nybildade slaggen,
hvari större delen af skärstenens jernhalt ingått. Den
sålunda vunna råkopparn går sedan till garhärden.
Allra omständligast är dock kopparskifferns
tillgodogörande, hvarvid arbetet börjar med
förbrännande af det bituminösa ämnet och Svaflets
delvis skeende bortrostning, och der det sedan
gäller att medelst noga afpassade beskickningar och
omsorgsfullt skötta rostningar och smältningar kunna
taga väl reda på den obetydliga metallhalten. Både
i Mansfeld och Kurhessen blåser man i schaktugnar,
liknande dem för tenn och bly.
En under vissa förhållanden användbar, rätt egendomlig
rostningsmetod är den s. k. kärnrostningen, som
tillgår sålunda, att malmen, slagen i stycken af
en knytnäfves storlek, utsattes för en småningom
allt mera stegrad rostningshetta, hvarvid en lokal
omsättning af hans beståndsdelar så till vida eger
rum, att hvarje malmstycke erhåller i sitt inre en
tät kärna, dit nästan all kopparn drar sig samman,
och deromkring ett poröst skal af jernoxid jemte en
obetydlig portion koppar, hvilket med lätthet kan på
mekanisk väg afskiljas.
Den mansfeldska kopparsmältningen, hvartill materialet
tages från ett skifferlager af 8 till högst 17 tums
mäktighet, är, såsom redan blifvit antydt, af den
mest invecklade beskaffenhet. Man bränner först
skiffern i stora hopar med risved som bränsle. Vid
hoparnas inläggande har man att tillse, att de
skifferstycken, som äro svårförbränliga, blandas
med andra, som äro mera bituminösa. En sådan hop
brinner, allt efter olika väderlek, i 12, 14 till 16
veckor, och skiffern antar under tiden i följd af
det bituminösa ämnets förbränning en ljusare färg
och blir lättare; en del af svaflet utdrifves, och
en del af metallerna syrsattes. Den brända skiffern
smältes i träkols- eller kåksugnar under tillsats af
kalk-, ler- och jernrika beskickningsämnen, som böra
så afpassas, att man erhåller en god slagg. Sådana
beskickningsämnen äro bland annat flusspat och
slagg från råkopparsmältningen. Af en beskickning
om 56 centner, som går ned genom ugnsschaktet på 15
timmar, erhållas jemte en myckenhet slagg 5–6 centner
skärsten, som i medeltal håller 32 procent koppar och
föga mer än 1/12 procent silfver, medan det öfriga
utgöres af svafvel, jern, zink och en mindre portion
arsenikkobolt och arseniknickel. Genom skärstenens
röstning i flamugn erhålles s. k. koncentrationssten,
som sedan rostas å nyo flera gånger och efter
hvarje röstning utlakas med vatten. Genom dessa
röstningar syrsättas både svaflet och kopparn, och man
erhåller sålunda med vattnets tillhjelp lösningar af
kopparvitriol (svafvelsyrad kopparoxid), som inkokas,
för att kopparsaltet må utkristallisera. Efter de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
