Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockgjutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tre visade sig vara allt sämre, ju mera de innehöllo
af den dyrbara metallen, som följaktligen kan på
annat sätt vida bättre användas.
Klockmetallen består i medeltal af 78 delar koppar
och 22 delar tenn. Han har en gulgrå färg och tätt,
finkornigt brott, smälter lätt och blir då mycket
tunnflytande, hvarför ock de å klockorna gjutna
ornament och inskrifter alltid framstå klara och
tydliga. I följd af sin hårdhet och sprödhet ar
han mycket klangrik, men, liksom hos kopparn, äro
denna hårdhet och sprödhet endast då för handen,
när, såsom vid klockgjutning, den gjutna massan
får långsamt afsvalna; vid hastig afsvalning blir
han mjuk och sinidbar. Det är alltså möjligt
att utsmida sådana tunna skrällande tallrikar,
som t. ex. kinesernas gongong eller tamtam, eller
janitsjarmusikens bäcken, medan deremot vanlig
gjuten klockmetall är så spröd, att han ej sedan
kan behandlas i svarf, hvarigenom man eljest skulle
kunna i någon mån förändra klockans ton. Den ton,
klockan kommer att få, är således gifven i och med
detsamma hon blifvit gjuten. En klockas högre eller
lägre ton på ljudskalan och den större eller mindre
klangfullheten bero dels af hårdhetsgraden, dels af
den metalliska massans vigt och fördelning eller med
andra ord af klockans form, storlek, omfång, höjd,
godsets tjocklek o. s. v. Från de i sådant hänseende
långsamt förvärfvade erfarenhetsregler kan man ej utan
äfventyr i någon synnerlig mån afvika. Klockgodset är
tjockast i slagringen, d. v. s. den del af omkretsen,
hvaremot kläppen slår an. Klockans största vidd är
vanligen 15 gånger och hennes höjd 12 gånger större
än slagringens tjocklek. Kläppens vigt är vid pass
40 gånger mindre än klockans.
Medan smärre ringklockor, ämnade för gårdar på
landet, fabriker, jernvägsstationer o. s. v.,
liksom annat gelbgjutargods, formas i sand,
gjutas tornklockorna i lerformar, som på följande
sätt tillredas. Den magra, men dock ej sandstarka
formleran utblandas med hästspillning, linagnar,
nöthår o. s. v. Gjutformen anbringas i en nära
intill gjutugnen upptagen grop eller graf, hvars
djup är något större än klockans blifvande höjd,
emedan dels den i formen nedrinnande gjutmassan bör
ha någon fallhöjd, dels gjutformen måste hvila på ett
underlag af sten, som muras omkring en i grafvens
midt lodrätt nedslagen trästolpe. Ofvanpå detta
underlag muras sedan af tegel den ihåliga gjutkärnan,
så stor och af sådan form, att hon nära på
skulle utfylla tomrummet i den blifvande klockan,
hvarefter hon öfversmetas med lager af fin lera
och medelst ett s. k. formbräde erhåller sin
rätta form. Formbrädet är nämligen ett brädstycke,
hvars ena sida blifvit med skarp kant så utskuren,
att hon i naturlig storlek och lodrät genomskärning
återger klockgodsets inre begränsningslinie. När
nu detta formbräde i rätt ställning Upphänges på en
i trästolpens öfre ända centralt inslagen jerntapp
och sedan i denna ställning vrides omkring kärnan,
aftager det af den pålagda leran jemt och nätt så
mycket, att kärnan får den form, hon bör ha.
När man hunnit så långt, blir kärnan tunt öfverstruken
med aska, som utrörts i vatten eller öl, hvarmed afses,
att den lerutfyllning öfver kärnan, kallad dikt, som
sedan skall formas, ej må häfta fast vid henne. Derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
