Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statygjutningen - Formningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skaparen af det berömda sebaldusmonumentet med sina
nära hundra figurer, anses som den mest framstående.
Höjden af all konstgjutning vore visserligen att
kunna gjuta hvarje bildverk i ett enda stycke. Ofta
synes dock detta i följd af konstverkets till formen
invecklade beskaffenhet omöjligt eller i anseende
till dess storlek allt för vågadt, och man måste
då nöja sig med att gjuta det i särskilda delar
och sedan hopfoga dessa till ett helt. Vid denna
sönderdelning söker man dock alltid ställa så till,
att gjutfogarna bli förlagda å sådana ställen, der de
falla minst i ögonen. Endast sällan har man hittills
vågat gjuta kolossala bildverk i ett stycke. Man ger
då formen ej den vanliga upprätta, utan en liggande
ställning. Ett lyckadt exempel på sådan gjutning är
Robert Peels staty i London.
Bildstoderna fordra ej for sin lugna tillvaro något
synnerligt fast, mot tryck och stötar m. m. särdeles
uthålligt material. Deremot fäster man mera afseende
på en vacker färgton, på godsets egenskap att vid det
efter gjutningen försiggående mejslingsarbetet ej
visa sig sprödt, och på erhållande efter hand genom
naturens åtgärd, eller hastigare medelst konst,
af en för ögat angenäm dunklare färg, hvarjemte
man naturligtvis måste se till, att legeringen blir
qvickflytande och väl utfyller formen. Dessa vilkor
uppfyllas bäst af kopparlegeringar, som hålla både
tenn och zink. Tenntillsatsen ligger vanligen mellan
2 och 6 procent, medan tillsatsen af zink håller sig
mellan 4 och 10.
Formningen. Vid förfärdigandet af gjutformarna
använder konstgjutaren flera olika sätt. En gammal
metod, som sannolikt redan begagnades i det forna
Grekland, är följande. Först tillverkas en kärna,
som redan i något förminskad gestalt till alla dess
delar någorlunda återger formen af det blifvande
konstverket. Kärnmassan består vanligen af gips,
tegelmjöl och fet lera. Om bildverket fordrar en
kärna, som ej kan bära sig sjelf, förstärkes hon
medelst en stomme af jernstänger och jernband.
Somliga af dessa stänger göra framdeles äfven tjenst,
när bildstoden skall fästas på sin fotställning,
medan andra tillika utgöra stöd åt manteln. När
kärnan blifvit färdig, torkas hon medelst eldning
och öfverdrages sedan till hela sin yta med ett
vaxlager om högst fem sjettedels tums tjocklek. I
detta skick utgör hon nu föremål för den modellerande
konstnärens artistiska arbete. Han skall nämligen
nu å henne möjligast noga utföra och återge alla
bildverkets finaste drag och partier, och af
hans skicklighet och snille kommer det blifvande
konstverkets större eller mindre formfulländning
att bero. Sedan detta maktpåliggande arbete blifvit
utfördt, belägges den i vax sålunda utförda modellen
på det vid klockgjutningen redan beskrifna sätt med
gjutformens omhölje eller manteln. Till en början
måste naturligtvis äfven detta arbete utföras med den
största finess och ett material dervid användas,
som förmår i sig upptaga och bevara modellens
allra finaste drag, hvilka tydligen skulle bli på
ett förvridet och misslyckadt sätt återgifna, om
materialet vore t. ex. så beskaffadt, att det vid
torkningen krympte ihop. Vanligen består det af lera
och sönderstött
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
