Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tennets tekniska användning - Legeringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bladform. En sålunda beskaffad vara, hvari blyet
kan utgöra hälften och ännu mera, profvas genom
neddoppning flera gånger i någorlunda stark
salpetersyra. Den rena stanniolen förvandlas då helt
och hållet till ett hvitt pulver, tennoxidhydrat,
medan deremot i blystanniolen midtstycket af bly
förblir i det närmaste oförändradt.
Legeringar. Det är redan visadt, att hvad man i
dagligt tal kallar tenn i sjelfva verket utgör
en legering med mer eller mindre bly, men tennets
synnerliga egenskap att bilda nyttiga, användbara
legeringar gör sig äfven på helt andra områden
gällande. Angående bronsen, hvari kopparn utgör
hufvud-ämnet, tennet deremot det förmedlande, hänvisa
vi till det föregående kapitelr som handlar om koppar;
får tennhalten mera öfverhand, bildas legeringar,
som till färgen närma sig tennet, men äro betydligt
hårdare än den rena tennmetallen. Lika så blir
tennet hårdare, om man tillsätter zink, vismut
eller i synnerhet antimon. Genom sådana i olika
vigtförhållanden gjorda tillsatser erhålles en mängd
olika beskaffade, användbara metallblandningar,
hvaribland den till skedar, skålar, ljusstakar
m. m. begagnade britanniametallen torde vara den
mest omtyckta. Upptäckten af denna legering utgick
från tenngjutarens verkstad, der, såsom redan förut
blifvit nämdt, man sökte genom antimon- och andra
metalltillsatser förbättra sådant tenn, som innehöll
mycket bly. Under dessa bemödanden kom man till
insigt derom, att genom blyets utelemnande någonting
ännu bättre kunde erhållas, och sålunda uppstodo nu
åtskilliga metallsammansättningar, bland hvilka dock
britanniametallen tog försteget och hittills nästan
ensam förmått göra sig gällande. Till denna legerings
förträffliga egenskaper hör bland annat, att hon
kan gjutas i vackra och skarpt återgifna former,
men tillika äfven valsas till bleck, dragas till
tråd, drifvas, pressas och svarfvas. Derjemte antar
hon ock en vacker polityr. Om hennes sammansättning
finnas många olika uppgifter, och detta följer redan
deraf, att de särskilda fabrikerna, hvilka ha sitt
egentliga hemvist i England och der tillverka stora
metallmassor, ofta på galvanisk väg försilfrade,
ej arbeta efter samma recept. I sin enklaste form
torde denna legering bestå af 9 delar tenn och 1 del
antimon, men ofta synas små tillsatser af zink och
koppar vara med afsigt gjorda. Till sin bestämmelse
äro britanniametallen och nysilfret stallbröder;
ehuru på helt olika sätt uppkomna, ha de ett och
sarHima mål, nämligen att utgöra en hvit metall, som
bör i möjligaste mått likna och ersätta silfret. Äfven
det oäkta bladsilfret består af ingenting annat än
tenn, försatt med något litet zink, liksom musiv-
eller muslesilfver af tenn, vismut och qvicksilfver,
hvaremot musivguldet är en af tenn och svafvel
bestående guldgul eller guldbrun fjällig massa, som
begagnas till brons- eller guldfärgad anstrykning på
gips-, trä- och papparbeten.
Äfven i sina salter och andra kemiska preparat har
tennet en stor och vigtig teknisk användning. Smältes
tenn under fritt tillträde af luft, får det till en
början ett grått öfverdrag (tennkrats), som utgör en
blandning af oxideradt tenn och metalliska smådelar,
men vid fortsatt upphettning förvandlas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
