Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvicksilfret - Det metalliska qvicksilfret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begagnar ännu, i synnerhet inom medicinen,
namnen mercurius vivus för metalliskt qvicksilfver,
mercurius dulcis for qvicksilfverklorur o. s. v.
De spanska cinobergrufvorna i Almaden voro
enligt Plinius bekanta för grekerna redan 700
år f. Kr. Man upptäckte snart, att qvicksilfver
ingår i detta mineral och lärde sig framställa
det derutur. Att qvicksilfver i forntiden haft
någon vigtigare användning, är ej kändt; cinobern
begagnades hufvudsakligen till målarfärg. Deremot
var det i alkemisternas ögon ett högst vigtigt ämne,
hvarmed de flitigt experimenterade. Då man genom
sublimering af det svarta svafvelqvicksilfret erhöll
ett rödt pulver med samma kemiska sammansättning,
förklarade alkemisten detta fenomen sålunda, att
det vore den svarta örnen, som förvandlats till ett
rödt lejon. Med undantag af Agricola, som ansåg
det för en egen metall, betraktades det af de andra
som en ännu omogen, outvecklad ädel metall, som de
andra metallernas flyktiga ande, en metallsjäl, som,
förjagad från en kropp, tog sin tillflykt till en
annan. Ännu i det 17:e århundradet voro de lärda ej
på det klara med metallens natur. De ansågo honom
på sin höjd for en metallartad kropp, ett slags
halfmetall. Det var först efter upptäckten af syret,
denna upptäckt, hvarmed kemin först uppträder som
en vetenskap, qvicksilfret fick sin rätta plats i
raden af de öfriga metallerna och blef till sin natur
noggrannare undersökt.
Det metalliska qvicksilfret har en mycket låg
smältpunkt. Det stelnar först vid en temperatur
af ungefär -39°. I de nordliga delarna af vårt
jordklot, t. ex. Sibirien, blir kölden de flesta
vintrar så stark, att qvicksilfret der antar fast
form, ett förhållande, som resande ofta haft
tillfälle att iakttaga på sina termometrar och
barometrar. Officerarna, som åtföljde 1819 års
nordpolsexpedition under Parry, anstälde åtskilliga
försök med det frusna qvicksilfret och funno, att
det med afseende på hårdhet, sträckbarhet och förmåga
att låta hamra sig ligger midt emellan tenn och bly;
liksom dessa blef det äfven sprödare, ju närmare det
kora sin smältpunkt. Experimentet att med konstgjord
köld bringa qvicksilfret i fast form utfördes första
gången 1769 af Braun i S:t Petersburg. Tager man i
handen ett stycke qvicksilfver i fast form, erfar
man ögonblickligt en häftigt brännande smärta, liksom
man fattat om ett glödande jern.
Qvicksilfret har hvarken lukt eller smak. Det
kan utan skada intagas, ty det bortföres
oförändradt ur kroppen. Man har derför ofta
med framgång begagnat sig deraf för att häfva
farliga tarmvred. Den i gasform inandade metallen
så väl som metallens oxider och salter är deremot
ytterst skadlig. Qvicksilfver afdunstar vid hvilken
temperaturgrad som helst, naturligtvis mera, ju
högre temperaturen är. Vid arbete med qvicksilfver
bör man derför vara ytterst försigtig. Första
symptomet vid en qvicksilfverförgiftning är en
stark spottafsöndring, derefter angripas lungorna
och slutligen hela kroppen. Ett förfärligt
exempel på qvicksilfverförgiftning ha vi från
qvicksilfvergrufvorna i Idria, der den 11
maj 1803 genom explosion af grufgas eldsvåda
uppkom. Grufmanskapet, uppgående till 1300 man,
angreps af de i stor mängd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
