Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myntslagningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tenarnas utvalsning till skenor eller bleck; 4)
myntplattarnas utklippning ur blecken; 5) plättarnas
justering; 6) deras kantning; 7) glödgning, etsning
och skurning, samt 8) präglingen.
För att åstadkomma en viss bestämd legering måste
man naturligtvis framför allt noga känna hennes
beståndsdelar. Dessa kunna utgöras af guld- och
silfverplantsar, gamla nedsmälta mynt, gammalt
bordsilfver o. s. v. Öfver allt har myntproberaren
först att på det noggrannaste undersöka guld- eller
silfverhalten af det använda godset för att derefter
bestämma den nya legeringen. Kemiskt rent guld och
silfver finnes ej i handeln; i bästa fall innehåller
det 2, men ofta ända till 5–8 tusendedelar främmande
metaller (silfver, bly, koppar o. s. v.). Gamla
mynt och silfverpjeser äro redan legeringar. Vid
omprägling af de förra kan en tillsats af silfver
blifva erforderlig; i öfriga fall måste man undersöka,
huru mycket koppar bör tillsättas för att få den
önskade legeringen. Innehåller silfret guld, vore det
än endast två tusendedelar, söker man uttaga det, och
i stället för att bringa det i myntverket lemnar man
det åt skedningsanstalterna. Om denna guldskedning,
som man ofta med fördel låter gamla mynt genomgå,
skola vi i afdelningen om guldet närmare tala.
Nedsmältningen af de till legeringen erforderliga
metallerna sker i grafitdeglar i vindugnar, som
eldas med kåks eller kol, i större verk äfven i
stora gjutjernsdeglar, som rymma 400–700 skålpund
silfver. Till smältning af guld användas mindre
deglar af stengods. Man gör först smältkärlet
glödhett, insätter derefter metallerna och inmatar
så andra undan för undan, allt efter som smältningen
fortgår. För att utestänga luften utbreder man öfver
metallen ett lager af kolpulver. Sedan smältningen
försiggått, omröres massan väl, myntproberaren tar ett
prof, och utvisar nu detta, att legeringen är riktig,
skrider man till gjutningen af tenarna, hvilken sker
medelst stöpslefvar i jernformar (göten).
Tenarna äro 10 till 20 tura långa, 2 till 4 linier
tjocka och nästan lika breda som den enkla eller
dubbla diametern af den myntsort, som skall präglas,
då vid utvalsningen bredden endast obetydligt ökas.
Sedan tenarna hunnit kallna, sträckas de på ett
särskildt valsverk mellan stålvalsar. Efter hvar
tredje eller fjerde gång de passerat dessa valsar
måste de åter glödgas, emedan de eljest bli för
hårda och spricka. Sedan de blifvit utvalsade till
den erforderliga tjockleken, skäras de i längder af
lämplig storlek.
Flerstädes och särskildt i England är det äfven
brukligt att genast gjuta mycket bredare tenar,
som först sträckas på längden och sedan klippas i
långa bleck.
Dessa bleck eller tenar jemnas och rätas nu, hvarefter
de bringas i en ny maskin, en s. k. myntsax, for att
klippas, d. v. s. styckas till tunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
