Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldets förekomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ej långt efter guldfeberns utbrott i California
gjorde han ett väldigt språng öfver till den
femte verldsdelen för att der taga ett likartadt
förlopp. Redan 1844 hade den engelske geologen
Murchison fäst uppmärksamheten på den märkvärdiga
likhet, östra Australiens berg företedde med de
uralska guldbergen. Hans öfvertygelse att guld der
måste finnas var så fast, att han tillstyrkte de af
Cornwalls grufarbetare, som saknade syselsättning,
att utvandra till Nya Sydwales för att der bryta
guld. Några personer hade af denna anledning sökt och
funnit guld och till London sändt prof derpå. Andra
hade redan förut vetat om det, men behållit
hemligheten för sig sjelfva. Då erbjödo sig två
personer att mot vedergällning visa regeringen, hvar
guld funnes. På detta sätt kom det småningom i dagen,
att fyndorten låge omkring 30 mil vester om Sidney i
Bathurst- och Wellingtondistrikten. Detta tilldrog sig
1851, och guldfebern grep hastigt omkring sig bland en
befolkning, som genom underrättelserna från California
blifvit i hög grad mottaglig derför. Det blef en
allmän rusning till en af låga höjder genomstruken
trakt i närheten af Bathurst, den första fyndorten,
som man gaf det ståtliga namnet Ofir, och samma
symptom, som flera gånger åtföljt; guldfebern i
California, Columbia och Brasilien, utvecklade sig
äfven här med en förvånande hastighet. Staden Bathurst
var snart så godt som utdöd, matroserna öfvergåfvo
fartygen i Sidneys hamn, verkstäderna stodo tomma,
stora och små, unga och gamla, alla utvandrade,
och i kustorterna, såsom Melbourne, bildade sig hela
karavaner af guldgräfvare.
Guldet fans än som sand, än i större eller mindre
klimpar, och vinsten var till en början mycket
betydlig. Till den 19 augusti 1851 hade redan guld
för 28 000 pund sterling (504 000 rdr) blifvit från
Sidney utskeppadt till England. Den första större
guldklimp, som i Australien anträffades i fast
klyft, var tillika den största, som dittills blifvit
funnen; han vägde omkring 125 skålpund. Ofirfälten
blefvo dock ej länge guldgräfvarnas högqvarter. Den
nordvest om Bathurst belägna Turons stränder togos
i besittning af en ej mindre talrik skara lycksökare;
i medeltal arbetade här 30 000–40 000 personer, om också
ej hela året igenom, ja, hela landet öfversvämmades
af guldsökare i tusental, ty spår af guld visade sig
på en sträcka af tolf breddgrader i sydvest från Nya
Sydwales ända in i provinsen Victoria, der ett nytt
centrum för guldsökandet bildade sig. Ballaratdalen
och Mount Alexander voro här hufvudpunkterna och
lemnade till en början ett kolossalt utbyte. Vid
Ballarat förekomma de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
