Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldets förekomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ural för titt taga kännedom om de derstädes brukliga
guldvaskningsmetoder och med stöd af den sålunda
vunna erfarenheten undersöka flodbäddarna i finska
lappmarken. Efter två somrars undersökningar, hvilka
dock ej kunde sträckas utom gränsen för den egentliga
lappmarken, kom man till den åsigt, att samtliga
flodbäddarna i denna trakt vore guldförande, men i
allt för ringa grad, för att bearbetningen skulle
kunna blifva lönande. Frågan förföll och råkade inom
kort i fullständig glömska, tills hon å nyo upptogs
i Norge. Den åsigt, som uttalades af den norske
geologen Dahll, föranledde finska regeringen att
utsända en ny expedition med uppdrag att fortsätta de
dahllska undersökningarna. Expeditionen återkom utan
att ha vunnit något gynsamt resultat. Frågan förföll
således å nyo, tills hon 1869 blef föremål for enskild
spekulation. Man har under de guldletningsarbeten,
som försiggingo sommarn 1870, påträffat guldförande
sandlager på en mängd ställen i Finska lappmarken. Af
dessa ha dock endast de, som träffas på stranden af
Ivalojoki, kunnat med utsigt till vinst bearbetas. Det
omtalas, att tre från California hemkomna finnar,
efter fyra veckors kringströfvande i ödemarkerna
vid Ivalojoki söder om Enare, skördat guld för öfver
4 000 riksdaler.
Guldet har förmodligen ursprungligen varit
insprängdt i de kisförande qvartsådror, som här och
der genombryta de öfriga bergarterna, men nästan
uteslutande i dessa mineralådrors öfversta delar,
och dessa äro länge sedan genom frostens, isens
och atmosferiliernas inverkan söndergrusade och
bortsköljda. Man skulle derför endast med föga utsigt
till framgång här kunna söka guld i fast klyft. Det
finnes nu spridt i de genom bergens söndergrusning
bildade lösa jordlagren, ymnigast der vattenströmmen
gått våldsammast fram och endast qvarlemnat en
några få tum mäktig sandbädd, bildad af bergets
tyngsta beståndsdelar, eller i remnorna på den af
strömfåran sköljda berghällen, under klippblocken
vid flodstranden o. s. v. På sådana ställen kunde
13 man en gång på en enda dag ur 325 kubikfot grus
utvaska ungefär 3/4 skålpund guld. Naturligtvis har
dock en så rik guldafkastning hört till undantagen,
och materialet dertill, det i bergklyftorna samlade
gruset, har i allmänhet varit svåråtkomligt. Mindre
guldhaltig är den i bankar vid flodens stränder
aflagrade finare sanden, men lättare tillgänglig och
kanske derför i längden mera regelbundet gifvande.
Inalles arbetade somraarn 1870 300 arbetare på en
gång, och dessa lära ha kunnat genomvaska 124 tusen
kubikfot sand och grus med en medelafkastning af
4 1/4 ort guld från 6,5 kubikfot sand, hvilket för årets
skörd utgör vaskguld till ett värde af ungefär 43 000 rdr,
en summa som, fördelad på så många arbetare, ej är
synnerligt stor.
Egentliga orsaken, hvarför vaskningen på svenska
sidan ej lönar sig, lär vara den, att guldet der
förekommer i så stoftfin form, att det ej utan
tillhjelp af qvicksilfver kan utdragas ur sanden. I
norra delen af Finska lappmarken deremot tyckes det
förekomma i betydligt större korn. Ett af de funna
styckena bildade till och med en klimp af en svensk
verktums diameter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
