Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldslageriet - Förgyllning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycken noggranhet. För att betaga hinnorna den
sprödhet, de fått genom hamringen, måste de stundom
fuktas med ättika; dessutom måste de alltid hållas
glatta och torra, hvilket är så mycket svårare, som
de lätt draga till sig fukt ur luften. Vid hamringen
böra de först torkas vid värme, för att man skall vara
säker på, att de äro fullt torra. De engelska anses
för de bästa; dock har man på senare tiden äfven i
Nürnberg lärt sig bereda guldslagarhinnor af samma
godhet. Äfven sjelfva utslagningen, hvartill man under
arbetets fortgång använder allt mindre tunga hammare,
är en konst, som, så enkel hon än ser ut, fordrar en
stor skicklighet. Formen hålles med ena handen och
föres och vändes ständigt så, att slagen blifva jemt
fördelade. Äfven måste arbetaren allt emellanåt gifva
formen en rörelse, som ej kan närmare beskrifvas,
men hvarigenom guldbladen, som under hammarslagen
häftat fast vid hinnorna, lossna, så att intet hinder
möter for deras utsträckning. Emellertid erhålles
äfven genom ett skickligt arbete knapt hälften af
det arbetade guldet i väl utslagna blad; affallet
antingen omsmältes eller användes till framställning
af äkta brons eller musleguld.
Der guldslageriet fabriksmässigt bedrifves, har
man fördelat arbetena så, att de lättare, som fordra
mjuka och finkänsliga fingrar, vanligtvis öfverlemnas
åt fruntimmer. Det är endast hamringen, som utföres
af männen.
De af det finaste guldet uthamrade bladen äro så
tunna, att man behöfver lägga 10 000 ofvanpå hvarandra
för att få ett lager af 1/3 linies tjocklek. Och
härmed är dock gränsen för guldets tänjbarhet ännu
ej uppnådd. Genom att utdraga det i trådar kan man
drifva förtunningen så långt, att det guld, hvarmed
ytan af en silfvertråd är öfverdragen, blott har en
tjocklek af 1/2 000 000 linie.
Af bladguld har man olika sorter. Den starkaste är
fabriksguldet, som man begagnar vid förgyllning
af silfvertråd. Bokbindarens franska guld har en
tillsats af något silfver och synes derför ljust
till färgen. Mellanguld erhålles, när man valsar
tillsammans två mycket tunna blad af guld och
silfver och derefter underkastar dem det vanliga
guldslagararbetet. Dessa blad äro gula på ena sidan
och hvita på den andra. Oäkta bladguld och bladsilfver
framställas på samma sätt som äkta. Det förra består
af tomback, det senare af tenn.
Förgyllning. Med bladguld utföres en stor mängd
förgyllningar, i synnerhet af icke metalliska
ämnen. Man behöfver härvid alltid något bindmedel
för guldets fästande. Vid den mera hållbara
oljeförgyllningen öfverdrages det fullkomligt jemna
föremålet med en fernissa af linolja och slammad
ockra, vid oljeförsilfringen med en dylik af
linolja och blyhvitt; när fernissan torkat lagom,
påläggas guld- eller silfverbladen. Förgyllningen
på våra spegel- och tafleramar är i allmänhet
s. k. vattenförgyllning. Vid denna, som är mycket
svårare och omständligare, men likväl ej så varaktig
som oljeförgyllningen, öfverdragas först föremålen med
lim och strykas derefter 6–8 gånger med en blandning
af limvatten och slammad krita för att grundas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
