Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stengodset - Frittporslin - Det benäkta porslinet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jernoxidhaltiga lerblandningar och brännes vid en
temperatur, tillräckligt hög för massans sintring
eller förglasning. Glasyren anbringas antingen medelst
saltångor (t. ex. selterskrusen från Nassau), eller
genom den rågodsbrända varans öfverdragande med
glasyr, såsom vid fajanstillverkningen. Glasyren
är då oftast blyhaltig. I följd af den mindre
vackra färg, de jernhaltiga lerorna gifva godset,
färgas detta ofta med koboltoxid, nickeloxid,
kromoxid m. fl. metalloxider. En stor del af de i
handeln förekommande engelska tillbringarna med
matt yta äro tillverkade af stengodsmassa. Wedgwoods
s. k. jasperware hör äfven till denna klass. I massan
till detta gods ingår som flussmedel utom fältspat
äfven tungspat. Till glasyr för simplare stengods
användes stundom masugnsslagg.
Genom att hårdt bränna eldfasta leror och utsätta
dem för stark inverkan af saltångor erhålles en vara,
som kan hänföras till stengodset och, väl tillverkad,
besitter stor härdighet. Saltglaserade höganäskärl
och glaserade vattenledningsrör kunna anföras
som exempel härpå, I England tillverkas en mängd
föremål for kemiska fabriker äfvensom andra kärl af
eldfast lera, som brännes så hårdt, att hon börjar
sintra. De glaseras stundom med äkta porslinsmassa
och fordra naturligtvis för dennas smältning till
glasyr en särdeles stark bränning. Vid tillverkning
af stengods användas i allmänhet samma arbetsmetoder,
som vid fajanstillverkningen.
Frittporslin tillverkades i förra århundradet vid
åtskilliga fabriker i Frankrike och England. De
högt skattade vieux-sèvresporslinen tillhöra oftast
denna klass af lergods. Nu mera tillverkas blott
undantagsvis föremål häraf. Den vid Sèvres använda
massan utgöres af en blandning af koksalt, salpeter,
alun, gips, soda och sand, som sammansmältes
(frittas), finmales och blandas med krita och
mergel. Den af dessa material erhållna massan,
som i sjelfva verket lika mycket utgör en glas-
som en porslinsmassa, är föga plastisk och måste
derför, för att erhålla någon bildbarhet, försättas
med gummi eller lim, men blir dock alltid mycket
svårarbetad. Föremålen framställas alltid genom
formning, vanligen i formar med kärna, och måste vara
temligen tjocka i godset, för att under bränningen
uppbära sig sjelfva. De rågodsbrännas vid så hög
temperatur, att massan förglasas, samt glaseras med
en lättsmält blyhaltig glasyr.
Det benäkta porslinet. Svårigheterna vid
tillverkningen af frittporslinet gåfvo anledning
till försök att framställa en massa med större
bildbarhet och större förmåga att under bränningen
bibehålla sin form. I England lyckades man äfven
att genom tillsättande af ben till de der använda
porslinsmassorna, hvilka, ehuru af samma art, dock i
sammansättning betydligt skilde sig från den ofvan
angifna sèvresmassan, framställa en vara af stor
hvithet och genomskinlighet och som kunde säljas till
ett pris, betydligt lägre än det, hvartill de då å
andra platser tillverkade porslinen kunde föras i
handeln. Massan till detta slag af porslin, benäkta
porslin, utgöres af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
