Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den venezianska glasindustrin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbud, ja, en främling kunde ej en gång
blifva delegare i någon i Murana redan bestående
fabrik. Patronerna eller fabriksegarna måste antingen
vara infödda muraneser eller venezianer, och de
senare stodo till och med efter de förra i rang, ty
de upptogos endast i samfundet, om de lyckats vinna
ett tillräckligt antal muraneser for sin sak.
Men detta stora skrå sörjde äfven för sina
medlemmar och hade för det ändamålet sina offentliga
understödskassor, till hvilka hvar patron måste
erlägga en efter hans fabriks storlek bestämd
skatt och hvarje mästare en afgift, motsvarande en
arbetslön för två dagar. Af denna kassa erhöllo de
af patronerna, som oförskyldt rakat i något slags
olycka, en årlig pension af 70 dukater, om de i tio
år tillhört samfundet, och en mästare 40.
Skolor funnos, som underhöllos genom allmänna
bidrag. Ön hade sin egen jurisdiktion, hvars
område hvarken någon af republikens sbirrer,
eller deras chef, il missier grande, vågade
beträda. Muranesen lät endast häkta sig af embetsmän
tillhörande hans egen klass och öfverlemnade sig
blott åt den högsta myndigheten. Glasmakarna kände sig
som ädlingarnas vederlikar: de kunde bortgifta sina
döttrar med venezianska patricier, och barnen ärfde
faderns rang; för muranesen stodo alla republikens
embeten öppna, och han kunde bära casa di coltelli
(en skida med två värjor), en alldeles särskild
utmärkelse. Ön hade äfven sin gyllene bok, i hvilken
allt sedan 1602 namnen på samtliga infödda muraneser
och deras ättlingar infördes. Hon lät i myntet i
Venezia slå egna guld- och silfvermynt, de s. k.
osellerna, med ett ord,, det var en storindustri
detta muranesiska glasmakeri.
Men derför hemlighöllos också förfaringssätten
på det strängaste, och hvarje öfverträdelse var
belagd med de hårdaste straff. Flyktingar,
som förrådt hemligheten, uppfordrades att
återkomma, deras anhöriga inmanades i fängelse
som gislan, och om ej heller detta hjelpte, skickade
republiken efter dem agenter, som hade i uppdrag att
mörda dem.
Men trots alla dessa försigtighetsmått blefvo
äfven i andra länder metoderna för den venezianska
glasindustrin bekanta, och i synnerhet har i
Fichtel-gebirge tillverkningen af sand- och stråperlor
vunnit insteg, sannolikt genom venezianer, hvilka
ofta ströfvade omkring der i trakterna under sökande
efter malmfyndigheter.
Konsten att tillverka färgade glas, konstgjorda
ädelstenar och emaljer synes redan temligen tidigt
varit bekant och utöfvad i Murano och Venezia. Det
berättas, att det var Marco Polos uppgifter, som
föranledde glasfabrikanterna Briani och Domenico
Miotti att tillverka konstgjorda granater, agater
m. m. Dessa varor skola de försålt i Bassora till
mycket höga pris, och särskildt skall Miotti i stor
skala tillverkat dem under namnet margaritae,
hvilket ord der på platsen betydde så väl perlor som
ädelstenar. Namnet perlor skulle i denna egendomliga
användning således ha ett mycket gammalt ursprung. Men
om än sådana efterbildningar redan då framstäldes,
är det mer än sannolikt, att konsten att färga
glasflusser redan i tolfte och elfte århundradena
uppnått en hög grad af fulländning. Och att man ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
