Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Taffel- eller skifglas - Glasets gjutning. Spegelglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sin mest storartade användning har taffelglaset
ovedersägligen under de senare årtiondena fått
som bygnadsmaterial. Tanken att använda glas till
ytterväggar och endast som stöd dertill begagna
jern tillämpades, som bekant, första gången på
industripalatset i London 1851. Hvilka ofantliga
glasmassor, som erfordrades till denna jättebygnad,
kan man lätt fatta, då man vet, att arealen af
bygnadens grundyta uppgick till 1 850 000 svenska
qvadratfot och höjden i proportion derefter. Värdet
af alla de åtgångna glasrutorna uppgick till 13 174
pund sterling, 9 shilling och 9 pence, eller omkring
239 000 rdr rmt.
Glasets gjutning. Spegelglas. Taffelglaset har sin
förnämsta användning vid framställning af speglar,
hvilka, som bekant, utgöras af plana, finpolerade,
synnerligt rena glasskifvor, som på baksidan äro
belagda med ett amalgam, vanligen bestående af
tenn och qvicksilfver. En spegels värde beror af
glasskifvornas storlek, renhet och färglöshet, på de
båda ytornas fullkomliga jemnhet och polityr samt
deras noggranna parallelism. Till ordinära mindre
speglar tagas skifvor, som blåsas och sträckas på
samma sätt som fönsterglas. För finare speglar deremot
och för större fönsterglas till butiker o. s. v. är ej
denna metod tillräckligt noggrann och lämplig, ehuru
man medelst blåsning och i trots af de svårigheter,
som åtfölja sätten för den tunga glasmassans
behandling med pipan, likväl frarnstält märkvärdigt
stora skifvor. Vida vackrare och betydligt renare
spegelskifvor erhåller man deremot genom gjutning.
Till spegelglas begagnas i allmänhet natronglas, såsom
mera lättflytande. Smältugnen innehåller vanligen
fyra glasdeglar, mellan hvilka derjemte fyra vannor,
låga qvadratiska eller rektangulära kärl,
äro uppstälda. Sedan under en tid af omkring tio
timmar glassatsen i deglarna blifvit fullkomligt
smält och till största delen luttrad, öses den
flytande massan försigtigt, för att inga på bottnen
befintliga orenligheter må uppröras, med kopparslefvar
i klarvannorna, der hon ytterligare får stå omkring
sexton timmar, eller tills hon blifvit fullkomligt
renad och biåsfri. Till massans gjutning i skifform
hör en väl polerad, 2–3 tum tjock metallplatta
af gjutjern eller brons, det s. k. gjutbordet.
Denna platta hvilar på ett slags vagn, som
löper på en vågrätt lagd jernbana. Har nu glasmassans
beredning så långt fortskridit, att hon är färdig till
gjutning, framskjutes gjutbordet till mynningen af en
bakugnsformig kylugn, hvars botten ligger i samma plan
med metallplattan och hvilken förut blifvit upphettad
ända til rödglödgning. Äfven gjutbordet uppvärmes
genom en svagare under det samma uppgjord eld eller
genom derpå lagda glödande kol, som omedelbart före
gjutningen omsorgsfullt bortsopas. Fyra metallskenor
eller lister, som äro lagda i fyrkant på gjutbordet,
parallelt med dess sidor, bestämma så väl glasets
storlek som tjocklek. Vid gjutningen äro flera
arbetare syselsatta, hvilkas åtgöranden måste noggrant
gripa in i hvarandra, om hon, som endast upptar några
minuter, men likväl alltid kostat temligen långa
förberedelser, skall lyckas. Två arbetare uttaga
hastigt ur smältugnen en glasvanna, som de föra på
en vagn fram till gjutbordet, der de lägga om henne
ett tånglikt handtag och hissa med ett blockverk upp
henne något öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
