Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillverkning af engelsk svafvelsyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till kammaren A ledes genom ett rör den
salpetersyrehaltiga svafvelsyra, som samlas på bottnen
af B, på det att hennes halt af salpetersyra må här,
der frisk svafvelsyrlighet inströmmar, fullkomligare
sönderdelas. Från alla kamrarna samlas slutligen syran
genom rörledningar till hufvudkammaren, der hon får
sin rätta vattenhalt och hvarifrån hon slutligen som
kammarsyra aftappas.
Alla kamrarna och föreningsrören äro gjorda af bly
eller åtminstone dermed fodrade. Sjelfva kamrarna
sammansättas af valsade blyplåtar, som sammanlödas med
knallgaslågan och medelst en mängd blyremsor fästas
vid en stark träställning. Storleken af kamrarna är
sådan, att de ofta snarare förtjena namnet salar än
kammare; deras sammanlagda rymd uppgår ej sällan till
100 000 kubikfot.
Metoden för svafvelberedningen blir väsentligen den
samma, antingen man till svafvelsyrlighetens beredning
använder svafvel eller svafvelmetaller. Vid hyttdrift
grundar man ej sällan en svafvelsyrefabrik på den
svafvelsyrlighet, som eljest skulle få fritt bortgå
i luften, när de svafvelhaltiga malmerna rostas,
för att sedan bearbetas på metall. Men framför allt
tillverkas mycket svafvelsyra af svafvelkis, hvars
billiga pris och stora svafvelhalt göra, att han
i många länder, och särskildt i Sverige, kan vid
svafvelsyrefabrikationen användas i stället för
svafvel*). Man kan då likväl ej använda samma slags
brännare, som begagnas för råsvafvel, emedan kisen är
vida mer svårförbrännelig. Man har i stället ugnar,
försedda med rost, på hvilka kisstycken uppläggas
i tillräckligt tjockt lager, för att kisen, sedan
han en gång blifvit antänd, skall kunna fortfara att
brinna liksom kåks. Luften, som intränger underifrån
genom rosten, förbränner både svaflet och metallen;
de utbrända kisstyckena aflägsnas allt emellanåt,
i det de rörliga roststängerna dragas litet i
sär, då den utbrända kisen nedfaller och ny kis i
stället lägges ofvanpå. Man har för öfrigt en mängd
olika konstruktioner för dylika kisbrännare, och
särskildt om kisen är pulverformig, behöfvas andra
slags brännare än de nu beskrifna.
Användningen af kis medför äfven några andra olikheter
vid svafvelsyrans beredning, hvilka bero derpå,
att då kisen förbrännes, förbrännes ej blott hans
svafvelhalt, utan äfven hans metallhalt. Följaktligen
åtgår en större mängd luft för att förbränna en viss
mängd svafvel, då det befinner sig i tillstånd af kis,
än då det är rent och obemängdt. Mängden af qväfgas,
som åtföljer svafvelsyrligheten till kamrarna,
blir derför mycket större, då man använder kis,
och derför behöfvas här rymligare kammare och mera
qväfoxid. Hettan i kisbrännarna blir större och mycket
flygaska följer från dem med gaserna, hvarför man
här äfven plägar använda en särskild förkammare för
de senares afkylning och rening. Denna rening kan
likväl ej blifva fullständig, och derför blir den
svafvelsyra, som samlas i kamrarna, mindre ren än
*) Nu mera har man dessutom funnit utväg att nyttigt
använda hans metallhalt, som i oxideradt tillstånd
blir qvar, då svaflet förbrännes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
