Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lågan - Värmekällor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svafvel och fosfor, begge fasta kroppar, gifva
ju ordentliga lågor, då de förbrinna? Alldeles
riktigt, men de förvandlas genom värmet, innan de
tändas, i gaser, och dessa, men icke de fasta ämnena,
brinna. Så är det med alla andra kroppar, hvilka kunna
brinna med låga; de förvandlas före antändningen
till gaser, och vid deras antändning åstadkommer
man denna gasbildning. Om gasbildningen är i full
gång, fortfar hon genom det värme, som utvecklas vid
förbränningen. Veken i ett ljus arbetar på alldeles
samma sätt som retorterna i ett gasverk, endast
med den skilnad, att gasen ej ledes till en klocka,
utan förbrännes strax vid sin uppkomst. Man kan se
denna gas i hvarje ljuslåga. Lågan består nämligen
af tre delar: 1) en inre mörk kärna, som utgöres
af oförbrända gaser, bildade genom sönderdelning
af fettet; 2) deromkring en klart lysande mantel,
i hvilken en af gasens beståndsdelar förbrännes,
och genom den hetta, som dervid utvecklas, afsöndras
fint fördeladt kol, som råkar i liflig glödgning
och frambringar skenet; 3) en svagt blåaktig yttre
mantel, i hvilken förbränningen sker fullständigt.
Värmekällor. Eld tänder eld. Men om eld först skall
tändas, måste nödigt värme förefinnas. I naturen
finnas talrika värmekällor. Solens strålar sända
värme till jorden, som eljest skulle under sin
vandring genom den kalla verldsrymden stelna till
en öde stennmssa utan lif. Ty den inre jordvärmen,
som visar sig i lavaströmmar och vulkaniska utbrott,
skulle snart tömmas, om ej solen ersatte förlusterna.
Solens värme är till sitt väsende ingenting annat
än det, som uppstår på jorden genom samverkan af
kemiska och fysiska krafter. Vi skulle med gnistan
från en elektricitetsmaskin kunna frambringa samma
verkan, som med den värmande solstrålen, om det
stode i vår makt att förstärka henne. Blixten
är en elektrisk gnista. Han tänder, der han slår
ned, han smälter till slagg eller kokar till ånga
allt, hvad han träffar. Gnistan, som springer ut
ur en elektricitetsmaskin, är ingenting annat;
blixten är endast en mycket stor gnista. Utom
solen, utom det värme, som framkommer ur jordens
vulkaniska inre, utom de fysiska krafterna, såsom
elektricitet m. fl., är slutligen den på jorden
aldrig hvilande kemiska verksamhet, som håller allt
lif vid makt, som förorsakar och åtföljer groningen,
blomningen och vissnandet, en aldrig sinande källa
till värmeutveckling. Om ock detta värme ej alltid
yttrar sig med eldfenomen, visar dock värmet i de
jordlager, der lemningar af växter och djur förmultna,
samt tusende andra företeelser, att förändringar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
