Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För målaren utgjorde väl mineralriket öfver allt
den ursprungliga färglådan. Här har naturen sjelf
tillredt och på sina ställen nedlagt mycket, som
med ringa förberedelse kan användas, och om dessa
naturliga färger i allmänhet ej äro så glänsande
som de vegetabiliska och konstgjorda, äro de i
stället vida mera varaktiga och äkta. Några af
dessa naturalster, såsom terra di Siena, asfalt,
äkta ultramarin eller lapis lazuli skulle till och
med våra dagars målare ogerna mista.
Oberäknadt åtskilliga hvita färgämnen, gifva bolus-
och ockraarterna ett sortiment af brunt, rödt och
gult, som genom bränning i olika värmegrader låter
mångdubbla sig; i dem är jernoxid det färgande
grundämnet. En naturlig förening af jernoxidul
och kiselsyra är den s. k. grönjorden. Fosforsyra
och jern bilda under vissa omständigheter blåa
föreningar, blåspat, och lika så ha äfven de gröna
och blå kopparfärgerna (i malakit, kopparlasur
o. s. v.), kromgult (kromsyrad blyoxid), den gula
och röda svafvelarseniken m. fl. sina förebilder
i naturalster. Der qvicksilfver och svafvel funnos
tillsammans uppstod naturlig cinober, ett färgämne så
framstående, att det ej länge kunde förbli obemärkt,
hvarför vi också redan i de äldsta historiska tider
påträffa dess namn och användning.
Sålunda bildar då uppsökandet, beredningen och
användningen af färgande ämnen en af de äldsta
grenarna af det menskliga arbetet, en konst,
som likväl i årtusenden måste röra sig i blotta
empirins hjulspår, tills våra dagars kemi med sitt
ljus bestrålat äfven detta stora område. Dock äro de
lärdomar ingalunda att förakta, som vi hemtat från
dessa de blotta försökens tider och som ej utan mycken
möda och arbete kunde förvärfvas eller till hvilka
blotta slumpen vänligt förde, t. ex. upptäckten
af berlinblått och tennsaltets förhållande till
kochenillen.
Finna vi också ännu inom färgtekniken mången
gammal metod, mången fördelaktig praxis, ja, till
en del äfven sådana, som den teoretiska kemin alls
icke skulle kunnat angifva, var det dock endast vid
vetenskapens hand denna industri kunde svinga sig upp
till den höga grad af utveckling och mångsidighet,
hvarpå vi nu finna henne och som väcker vår förvåning,
då vi jemföra henne med den ståndpunkt, hon ännu
endast för några få årtionden tillbaka intog.
Genom den nyare kemin blef det först möjligt att på
konstgjord väg eftergöra många af naturen bildade
färgkroppar och derigenom erhålla dem vackrare,
solidare och billigare, så t. ex. kromfärgerna och
cinobern, slutligen äfven den så sällsynta och dyrbara
ultramarinen. Men härmed nöjde sig ej kemin; stödd
på allt rikare erfarenheter, uppträdde hon äfven med
tiden sjelfständigt skapande och fann nya färgkällor så
att säga midt i torra öknen. Det yngsta och mest glänsande
beviset härpå är anilinfärgerna. Aldrig ha för öfrigt
sträfvandena inom färgtekniken varit lifligare och
mångsidigare än just nu i vår tid. Vid hvarje ny eröfring
blir på detta område alltid något öfrigt att önska; modet
söker nya färgskiftningar, tekniken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
