Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svafvelmetaller som färgämnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svafvelmetaller som färgämnen. Svaflets föreningar med
metaller utmärka sig till en del för sina goda och
rena färger. Det dubbla svafveltennet, bekant under
namn af musiv- eller musleguld, härmar till och
med guldet och kan på visst sätt äfven räknas till
de täckande färgerna. Men hvad vi här förnämligast
ha i sigte är svaflets föreningar med qvicksilfver
och antimon; i ultramarinen spelar det äfven en
vigtig rol.
Enkelt svafvelqvicksilfver, med 13,71 procent svafvel
och 86,29 procent metall, bildar det vackra och
mångfaldigt använda färgämnet cinober, bekant redan
i forntiden under namnet kinnabaris och härstammande
från Spanien.
Cinober förekommer i naturen som qvicksilfvermalm,
men blott sällan är denna så ren, att han kan
omedelbart malas och användas såsom färgämne
(bergcinober). Den ojemförligt största mängden cinober
är ett konstalster, erhållet genom återföreningen
af det på metallurgisk väg framstälda qvicksilfret
med svafvel. För att åstadkomma detta alster
ges det två vägar, en torr och en våt. Det först
nämda förfaringssättet är det af ålder brukliga; som
industri blomstrade det senare i Holland, hvilket land
ännu i afseende på varans skönhet och billighet intar
den första rangen; blott kineserna förstå att bereda
en ännu vackrare cinober, hvilket tyder på särskilda
tillverkningsfinesser, ty i kemiskt hänseende skiljer
han sig ej från andra. I hvilken grad cinobern motstår
tidens inverkan, utvisa de gamlas väggmålningar,
men ännu mera medeltidens miniatyrer och inkunabler,
af hvilka han i synnerhet togs i anspråk.
Qvicksilfver och svafvel förena sig redan derigenom,
att de rifvas eller skakas tillsammans, äfvensom
genom lindrig uppvärmning, men produkten är ingen
cinober, utan en brun eller svartaktig massa,
liknande den fällning, som svafvelväte frambringar
ur qvicksilfverlosningar. För att framkalla den
röda färgen är följaktligen en viss behandling af
nöden, hvarigenom man söker åstadkomma, att de begge
elementens minsta delar ordna sig med hvarandra på
ett annat sätt.
Cinoberns tillverkning på våta vägen grundar
sig på den erfarenhetssatsen, att det svarta
svafvelqvicksilfret genom en lösning i vatten af
Svafvellefver i värme förvandlas i rödt. Öfvergjuter
man t. ex. i en jernkittel 300 delar qvicksilfver
och 68 delar svafvel med 160 delar i vatten upplöst
kaustikt kali och under ständig omröring måttligt
uppvärmer blandningen, visar sig efter två timmar den
i början svarta massan brunröd; dämpar man nu värmet
något, blir färgen allt rödare och antager ofta helt
plötsligt fullkomlig cinoberfärg, hvarpå man långsamt
låter cinobern kallna och slutligen genom utlakning
och slamning renar honom.
På torra vägen bereder man den konstgjorda
cinobern genom att så länge rifva passande mängder
svafvelpulver och qvicksilfver tillsammans, tills
inga små metallkulor mera kunna märkas. I Idria sker
denna blandning i trummor, som bringas i svängning
genom maskinkraft. Svaflet tillsättes alltid i
öfverskott, för att vid den följande sublimeringen
säkert binda allt qvicksilfver. Det svarta pulvret
införes derefter, till ungefär 1 centner i hvarje, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
