Uppfinningarnas bok / Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi / 95 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ersättningsmedel för teet i andra länder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

paraguayensis, i. maté eller i. theaezans och finnes i ymnighet vild i länderna
mellan Rio Grande i Brasilien och Paraguay. Vid bladens insamling nöjer
man sig med att antingen omedelbart torka dem (caapuaza) eller, för
framställning af en bättre sort, ur bladmassan derjemte borttaga de i midten
befintliga grofva nerverna (caamiri). Det senare beredningssättet infördes
af jesuiterna. Dessutom särskiljer man der i landet ännu en tredje form,
caacuys, hvartill de blott till hälften utspruckna knopparna användas. Detta
slag lämpar sig dock ej för utförsel. För detta ändamål hopstampas de
torkade bladen i nyss afdragna kohudar, som rymma inemot 240 skålpund.
Från Paraguay försändes detta te i betydliga mängder till grannländerna, i
norr ända till Quito och Lima, i söder till La Platas område. Vid dryckens
beredning och förtäring öfvergjutas de söndergnuggade bladen i en bägare
eller kalabass med kokande vatten, och vätskan, som kallas maté, insuges
derefter genom ett i nedre ändan med en
sil försedt rör. Matét har en starkt bitter
smak, och dess verkningar äro nästan lika
med det kinesiska teets, så att det till och
med redan flerstädes i Europa vunnit ej så
få vänner. Genom tillsats af citronsaft och
socker söker man förbättra dess smak. Den
i vestra Tyskland ofta förekommande
vanliga jerneken har på vissa orter, t. ex. i
Schwarzwald, på samma sätt försökts som
teplanta, men ej haft att glädja sig åt
några synnerliga sympatier. Årliga
afkastningen af teodlingen i Paraguay är ej lätt
att uppgifva; hon är dock ansenlig nog, då
minst 60 000 centner deraf årligen utföras.
En olägenhet hos paraguayteet, som vid en
jemförelse med det kinesiska ger detta ett
bestämdt företräde, är, att det vid längre
förvaring och mera långväga forsling betydligt förlorar i godhet. Till det
te, som i Chile går under namn af paraguayte, användas de torkade
bladen af psoralea glandulosa och i mellersta Afrika bladen af capraria
biflora.


Fig. 44. Gren och blommor af
paraguaytebusken (ilex papaguayensis).

På Perus cordillerer är cocabusken (erythroxylon coca) den allmänt
brukliga teplantan. Ett afkok på bladen är en angenämt upplifvande dryck;
dock är detta sätt att förtära te här endast undantagsvis brukligt. Den
vanliga formen derför är tuggning. Då cocaplantan tillika besitter narkotiska
egenskaper, skola vi längre fram taga henne närmare i skärskådande.
Araberna och abessinerna begagna på ett liknande sätt de unga bladen af
kaatbusken (catha edulis) dels till teextrakt, dels till tuggning, men för sitt höga
pris och sin ringa hållbarhet ha de mestadels blifvit undanträngda af
kaffebönorna. Nyligen har flera gånger användningen af kaffeblad som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>