Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cigarrtillverkningen - Snuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cigarrarbetarna i Havanna ha en synnerlig
skicklighet. Inlagan består i de äkta cigarrerna af
långa sammanrullade blad, som sammanhållas med ett
enda omblad (medan i eftergjorda cigarrer ofta finnas
3–4 sådana), och det fina täckbladet åstadkommer en
felfri elegant rundning. Endast plantagecigarrerna,
som förfärdigas på sjelfva platsen och förr endast
i ringa mängd såldes, utmärka sig genom en grof,
slarfvig form. Då man vanligen till dem valde
den finaste tobaken, öfversåg man gerna med deras
bristfälliga yttre, ja, man föredrog dem ofta i väntan
att deri finna en särdeles fin vara. Spekulationen
har också tillgodogjort sig detta, och hos många
eftergjorda plantagecigarrer är beskaffenheten ännu
sämre än utseendet.
Afvikande till formen äro äfven manilacigarrerna,
hvilkas täckblad äro lagda längs efter och fästa med
en narkotisk gummisaft.
Snuset. Tillverkningen af snus har ej så stor
betydelse som cigarrtillverkningen, men sjelfva
varan, snuset, med dess vidsträckta spridning är
egnad att väcka intresse äfven för denna industrigren.
De blad; som af cigarrfabrikanten betraktas som
särdeles värdefulla, uppfylla på långt när ej alltid
de fordringar, som af snusfabrikanten ställas på
dem. Framför allt få de blad, som skola användas
till snus, ej vara sjukligt förändrade, olikformigt
bildade eller ojemt mogna. De måste vara af en fet,
kraftig beskaffenhet. Man odlar derför härtill
särskilda tobakssorter; af andra tager man endast
de nedersta, starkaste bladen, som redan genom
en mörkare färg visa sig vara rikast på verksamma
beståndsdelar. Svagare tobakssorter gör man starkare
genom lämplig animalisk gödning eller derigenom, att
man behandlar de skördade, svagare bladen med såser,
som försättas med afkok på andra blad. Noggrann
sortering af bladen, så att de likartade komma
tillsammans, är en hufvudsak, men nästan ännu
vigtigare är såsen. Denna är den egentliga knuten
i snusfabrikationen, och mången stor fabrik eger
endast bestånd genom sina recept, som blott kännas
af en enda, men strängt och orubbligt följas.
Sedan bladen blifvit såsade, antingen genom upprepadt
fuktande med det hemlighetsfulla elixiret eller genom
indoppning i eller begjutning dermed, öfverlemnas
de till svettning, hvilken åter i olika fabriker
inledes och underhålles på olika sätt. Än låter man
de hela bladen svettas, än stöter man dem först till
ett groft pulver eller sliter sönder dem i stycken,
än fördelar man tobaken i smärre högar, än bildar man
en enda massa, som då, såsom i statens tobaksfabrik
i Paris, ofta innehåller ända till 1 200 centner. Ju
större massan är, som skall svettas, desto längre
tid åtgår dertill, och medan smärre högar om sommarn
blifva färdiga på 4–10 dagar, varar de stora högarnas
svettning i Frankrike vanligen 5–6 månader. En långsam
svettning lemnar dock en bättre vara än en för mycket
påskyndad.
Alldeles egendomlig är karotteringen, som fortgår
under loppet af flera år. De såsade bladen förenas
till så kallade puppor, hvardera innehållande omkring
3–6 skålpund tobak. Puppan bildar en rofformig, fast, kort kropp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
