Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljustillverkningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
århundradet. Vaxljus kallas cerei, talgljus sebacei,
en skilnad, som vi först träffa hos Apulejus.
Cerarii kallades de handtverkare eller konstnärer,
som syselsatte sig med förarbetande af vax; liks
inhöljande med vax var deras vigtigaste uppgift,
men dessutom tillverkade de äfven ljus, som man då
använde till ett ändamål, för hvilket vi ha andra och
beqvämare anstalter. Man kan nämligen af den tid,
som erfordras för att ett ljus af bestämd tjocklek
och längd samt med en veke af en viss tjocklek
skall nedbrinna, ungefärligen mäta tiden som med ett
timglas, och härtill torde ljusfabrikationens alster
här och der blifvit använda. De ännu temligen brukliga
vaxstaplarna tillverkades redan i 17:e århundradet,
och konsten att bereda dem synes ha utgått från
Venezia samt derifrån kommit till Paris.
Såsom redan blifvit nämdt, kunde ljusfabrikationen
ända till slutet af förlidet århundrade endast göra
obetydliga framsteg, och om vi bland förbättringar
höra omtalas införandet af tennformar eller
användandet af gjutbord, hvilka göra det möjligt att
stöpa ett stort antal ljus på en gång, kunna vi redan
deraf sluta, att ljusfabrikationen då måste varit en
mycket enkel industrigren. Den vigtigaste fulländning,
hon kunde uppnå, bestod i råämnets förädling samt
framställning af rena feta syror. De mest använda
råämnen äro, som bekant, talg, vax, spermaceti,
stearin och paraffin, bland hvilka dock talg är det
mest använda.
Redan i förra århundradet underkastade man talgen,
innan han förarbetades till ljus, en föregående
behandling för att gifva ljusen en större grad
af hårdhet samt borttaga det oljaktigt smörjiga
utseende, som eljest tillhör talgljusen. Genom stark
pressning skilde man det flytande oleinet från mera
svårsmältligt fett, som ensamt användes till ljus, då
oleinet förarbetades till tvål och såpa. Emellertid
kunde man ej ens genom detta förfaringssätt,
som ännu här och der användes och hvars alster,
uppblandade med eller öfverdragna af stearinsyra,
någon gång säljas under namn af stearinljus, bereda
ljus med ett så vackert utseende, som utmärker de
af ren stearinsyra tillverkade. Med uppfinningen af
denna syra fick derför äfven hennes framställning i
stort genast en stor teknisk betydelse.
Redan i det föregående ha vi berättat, huru Braconnot
och Chevreul grundlade studiet af de feta ämnenas kemi
samt huru den förre sökte göra de vunna resultaten
fruktbara for ljusfabrikationen. Chevreul började sina
undersökningar öfver de feta ämnenas kemiska natur
redan 1813 samt fortsatte dem under tio år. Ar 1823
utkom hans verk »Recherches chimiques sur les corps
gras d’origine animale», ett arbete, som med rätta
anses klassiskt. Två år derefter togo Gay-Lussac och
Chevreul gemensamt patent på användandet af feta syror
i ljusfabrikationen utan att dermed kunna åstadkomma
ett gynsamt resultat, ty metoderna för deras
beredning och rening voro ännu allt för invecklade
och kostsamma. Ej bättre utfollo de första försök,
som Cambacérès anstälde i samma riktning. Ljusen
fingo en brunaktig färg, voro fortfarande feta för
känseln och spredo en obehaglig lukt. Dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
