Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Limkokning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne derför till en framtida kokning eller gifver
henne erforderlig fasthet genom att i henne upplösa
limspånen, som affalla under formningen.
För att formas öfverfiltreras den heta limlösningen i
fyrkantiga trälådor, der hon får stelna. Detta måste
försiggå i ett rum, som är så svalt som möjligt,
samt varar 12-18 timmar, hvarpå lådorna flyttas
till torksalen och innehållet lossas från sidorna
med en stor knif samt genom lådornas om-stjelpning
uttömmes. Limblocken delas genast med en metalltråd,
först genom horisontala snitt i lika tjocka skifvor,
derpå gör man längd- och tvärsnitt ofvanifrån och
ned och delar sålunda hela blocket i särskilda blad,
af hvilka hvart och ett bildar en limskifva. Bladen
lägger man på torkstegar, som äro öfverspunna med ett
trådnät, och vänder dem två eller tre gånger dagligen,
tills de blifvit någorlunda torra och stela.
Torkningen är den ömtåligaste delen af
limtillverkningen. Luftens temperatur och
omkastningarna i väderleken utöfva särdeles
egendomliga inverkningar på den ännu mjuka
limmassan. För hög luftvärme gör massan åter så
flytande, att hon antingen helt och hållet upplöser
sig eller till och med tränger genom näten och
så sammanklibbar med dem, att man, för att rädda
henne, åter måste lägga henne i kokkitteln. Vid
allt för låg temperatur frysa skifvorna, erhålla
derigenom en mängd sprickor och måste likaledes åter
omsmältas. Dimma hindrar torkningen och gör skifvorna
ännu våtare, än de voro förut, hvarigenom de bli
mycket benägna att mögla, medan deremot å andra sidan
under mycket torr blåst genom vattnets för hastiga
afdunstning varan blir skrumpen och sprucken. I
ändamålsenligt anlagda torksalar med täta fönster
kan man visserligen utestänga väderlekens menliga
inflytelser, men besinnar man, att limkokningen ej
alltid försiggått fabriksmässigt, utan bedrif-vits
af obemedlade personer med torftiga apparater och
att torkningen kanske .egt rum i ett öppet lider,
låter det efter det ofvan sagda lätt förklara sig,
huru talesättet om den olycklige limkokaren uppkommit.
Genom lufttorkningen erhålla limkakorna ej sin
fullständiga hårdhet, utan förbli böjliga. Man
fulländar derför denna del af tillverkningen i
särskilda torkkamrar. För att slutligen gifva
skifvorna glans doppar man dem hvar för sig ett
ögonblick i hett vatten, far derefter hastigt öfver
dem med en likaledes neddoppad borste och för dem så
åter in i torkkammaren.
Ett annat slags djurlim, ej så bindande som det
nyss omtalade snickar-limmet, men tjenligt till
hvarjehanda ändamål, är benlimmet (gelatinet). Det
vanligaste sättet att bereda det är, att man först
genom stark urkokning utdrar fettet ur djurbenen
och sedan en längre tid låter dem ligga i utspädd
saltsyra. Syran utdrager kalken och lemnar endast
qvar ben-brosket, en elastisk, genomskinlig massa,
som ännu helt och hållet har de ursprungliga benens
form. Det utgör vid pass en tredjedel af benens
vigt. Man utdrager syran ur dem så väl sig göra
låter, torkar dem och låter dem ännu ligga någon tid,
på det den kalk, de ännu innehålla, må bli olöslig,
och kokar dem sedan på angifvet sätt till ett klart,
nästan färglöst lim. Efter en annan metod åtskiljer
man benens mineraliska och animaliska be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
