Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anilinfärger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Egentligt anilinblått, i handeln bekant som azulin, bleu de Paris,
bleu de Lyon eller bleu de nuit, framställes äfven på många olika sätt.
Rosanilinet eller fuksinet är dock alltid råämnet dertill. Uppfinnarna, Girard
och De Laire, funno det (1861), då de en längre tid upphettade en blandning
af fuksin och anilinolja och sedan behandlade blandningen med saltsyra; men
äfven aldehyd, rå träsprit, jod- eller brometyl, alkalisk gummilackalösning
och ännu andra ämnen åstadkomma samma förvandling af rosanilinet. De dervid
brukliga apparaterna visar fig. 326, som afbildar det inre af en atelier des
bleus i en fransk anilinfärgsfabrik. Den främre delen af rummet är uppfyld
af åtskilliga kärl med råämnen, filtreringsapparater och andra redskap, som
vid beredningen kunna behöfvas. I bakgrunden deremot se vi kokapparaterna,
hvari fuksinet eller något annat rosanilinsalt medelst anilin förvandlas till
blått. Inalles finnas här 16 sådana apparater, hvilka fyra och fyra
tillsammans uppvärmas från fyra särskilda ugnar. De kärl, hvari råämnena
förvaras, ha på afbildningen formen af stora retorter med lock, som kunna
afskrufvas och i midten ha en öppning, hvarigenom axeln till en
omröringsinrättning går. Alla dessa särskilda omrörare stå medelst utvexlingar i
förbindelse med den af ångmaskinen drifna hufvudaxeln, af hvilken de få sin
rörelse. Genom en annan, med propp tillsluten öppning på öfre delen af kärlet
kunna prof uttagas, när man vill undersöka, om förvandlingen fortskridit
tillräckligt långt eller icke. Retortens hals leder till ett afkyldt förlag, der det
öfverflödiga anilinet, som genom uppvärmningen öfverdistillerat, förtätas.
Uppvärmningen sker ej med fri eld, utan retorterna ligga i ett oljbad, hvars
temperatur, allt efter det recept man följer, måste under flera timmar hållas vid
150–210° C. Efter denna tid är den så kallade »smältan» färdig, och det
blå färgämnet kan nu på mångahanda sätt skiljas från det dermed ännu allt
jemt förenade anilinet och framställas i rent tillstånd.
Medelst aldehyd kan man äfven framställa anilingrönt, om en med
svafvelsyra blandad lösning af svafvelsyradt rosanilin försigtigt uppvärmes
med aldehyd och vätskan derefter blandas med undersvafvelsyrligt natron,
eller om man en längre tid upphettar ättiksyradt rosanilin med träsprit och
jodmetyl i en Papins gryta. Det på det första sättet framstälda alstret
kallas aldehydgrönt, det på det senare erhållna jodgrönt. Anilingrönt,
som 1863 först bereddes af Cherpin, öfverträffar ej blott i skönhet alla
andra gröna färger, utan utmärker sig äfven derigenom, att det vid ljussken
synes vida klarare än vid dagsljus. Det bildar i färgskalan öfvergången till
aniIingult eller aurinet, som erhålles vid fuksinets framställning ur
anilinoljan och kan afskiljas från den dervid bildade hartsartade fällningen. Denna
färg erhölls första gången 1863 af Nicholson och användes hufvudsakligast
i ylle- och sidenfärgning. I kemiskt hänseende utmärker han sig derigenom,
att han innehåller en egendomlig bas, krysanilinet, hvilken i honom
förekommer bunden antingen vid saltsyra eller salpetersyra och alltså ej är att
förvexla med pikrinsyran, hvilken stundom äfven får namnet anilingult.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
