Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Råämnet till kanonerna - Kanonernas förfärdigande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANONERNAS FÖRFÄRDIGANDE.
49
skildt lia Belgien och Preussen utmärkt sig genom
en grundlig undersökning af gjutjernet. I Belgien
föreslogs redan 1830 af den om artilleriväsendet
för-tjente general Huguenin att med smidesjernband
förstärka den del af kanonen, hvari laddningens
förbränning och största kraftyttring eger rum,
sålunda stycket från bottnen till tapparna. Nästan
alla pjeser af grof kaliber bli nu mera bandade, och
härutur har småningom utbildat sig ett alldeles nytt
slag af kanontillverkning, hvilket, såsom vi strax
skola se, gör det möjligt att åstadkomma äfven de
gröfsta kalibrar. Fördelen af detta tillverkningssätt
framgår deraf, att medan t. ex. bandningen af en
gjutjernskanon kostar ungefär lika mycket som den
obandade gjutjernspjesen sjelf, uthärdar han efter
denna operation fyra gånger så många skott som utan
den samma.
Den specifika vigten af det till kanoner lämpligaste
gjutjernet faststäldes till ett minimum af
7,27 och ett maximum af 7,43. Som råämne för
fältstyckena användes, såsom nyss nämdes, ännu allt
jemt bronsen. Men det yppersta materialet, som i
fasthet mot gasernas påtryckning vida öfverträffar
gjutjernet och i hårdhet mot kulornas anslag
bronsen, samt dessutom besitter oemottaglighet
för krutsmutsens kemiska inverkan, är gjutstålet,
som af Friedrich Krupp i Essen först blifvit i
stora massor framstäldt. Krupps gjutstål är det nya
artilleriets grundsten. Dess oförstörbarhet visade
sig redan af de försök, som 1854 anstäldes af det
braunschweigska artilleriet med en fält-tolfpunding,
en så kallad granatkanon. Sedermera har denna pjes
flera gånger haft tillfälle att äfven i fält visa,
hvad han förmår, och på ett utmärkt sätt bestått
profvet. Flera sådana kanoner ha blott i en enda
batalj, t. ex. vid Gravelotte, under en half
dag skjutit mer än hundra skott, utan att loppet
visade den minsta förändring, ett arbete, som för
en bronskanon skulle varit en omöjlighet. Om också
under det senaste kriget, i synnerhet på kanoner med
kilmekanism, utbränningar förekommo i närheten af
slutstycket, är dock orsaken härtill hufvudsakligen
att söka i mekanismens beskaffenhet."*
Fastheten af de tre råämnena gjutjern,
brons och gjutstål förhåller sig ungefär som
1:2:8. Prisförhållandet mellan de färdiga kanonerna
är ungefär det samma. På senare tider har man äfven
sökt använda fosforbrons. Sådana kanoner ha dock ej
blifvit allmännare antagna.
Kanonernas förfärdigande fordrar mycket skickliga
arbetare så väl för formningen som för gjutningen
och Smidningen. Stål-, brons- och gjutjernskano-ner
gjutas allesammans, och den dertill erforderliga
formen bildas med sand öfver en modell af metall,
som låter söndertaga sig i flera delar. Detta
form-ningssätt har småningom utvecklat sig från en på
franska revolutionens tid försökt snällformning. Förr
måste man för hvarje särskild kanon, äfven när man
skulle gjuta flera alldeles lika pjeser, alltid
göra en modell af lera, som efter afformningen gick
förlorad. Metallen (gjutjernet eller bronsen) till
en stor eller flera små kanoner befinner sig i en
eller två kupolflamugnar, och alla de i gjutgropen
framför dessa ugnar stående formar fyllas dermed
samtidigt. Gjutstålet till en kanon måste deremot
sammangjutas ur flera små ugnar, hvar-
Uppfinningctrnas bok. VI.
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
