Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De blanka vapnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
De blanka dftKgVK vapnen,
Svärdet har i alla tider gält som den frie mannens
prydnad och äretecken. Det har sin särskilda historia
och utgör på sätt och vis vapnet företrädesvis,
värnet.
De äldsta svärdslika vapnen begagnades hufvudsakligen
till stickvapen och smiddes af koppar och brons och
slutligen af jern och stål. Ännu på romarnas tid
finna vi svärd af koppar och brons, hvilka nästan
alla förete en rak klinga med korsformadt fäste. Med
det allt mera brukliga stridssättet till häst växte
klingans längd. När sedermera svärdet äfven blef ett
huggvapen, måste handen på något sätt skyddas. Detta
skydd gaf till en början pansarhandsken och först i
nyare tid sjelfva formen på fästet. Det tidehvarf, ett
svärd tillhör, bestämmes alltså säkrast efter fästet,
medan deremot formen på sjelfva klingan undergått
mindre märkbara förändringar. Försigtigheten
fordrar dock att noga undersöka detta vapens
begge hufvuddelar, ty nutidens antiqvitetshandlare
åstadkomma otroliga ting i konsten att hopsätta delar
af vapen från olika tidehvarf. Svärd från den äldre
medeltiden ha ungefär den å fig. 116 aftecknade
form. Detta engelska vapen från 12:e århundradet
liknar ock den berömde Cid el Campeadors svärd,
som återfans 1838 i hans graf i Burgos och sågs på
utställningen i Paris 1867. Mot medeltidens slut och
ännu i början af den nyare tiden bibehåller svärdet
sitt enkla, korsformiga fäste, dock vackrare arbetadt
(fig. 117). Särskildt märkvärdigt från denna tid är
landsknektarnas tvehandssvärd. Under marschen bar
landsknekten det hängande på ryggen. Under striden
stödde han knappen mot gördeln; med ena handen
fattade han om fästet, med den andra om klingans
öfre skinnbeklädda del, och sålunda fördt gjorde
det tjenst både som hugg- och stötvapen. Midt inuti
en genombruten ryttarskara var tve-handssvärdet ett
förfärligt, lielikt nedmejande vapen.
Konsten att smida vapen blomstrade förnämligast i
östern och de europeiska länder, som stodo i nära
förbindelse med de österländska folken. Derifrån
kommo de bästa klingorna, liksom ock konsten att
utsira dem. A fig. 117 se vi två sådana svärd
(13 och 14), som tillhört den siste morkonungen
i Granada, Boabdil. Det korta fästet och de rika
siraterna ge dessa sido vapen en afgjordt österländsk
prägel, som framträder ännu tydligare i de följande
afbildningarna. Den å fig. 118 återgifna sabelformen
med sin nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
