Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigarens rustning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen morion vilja somliga härleda från Spaniens
morer, andra deremot från det spanska ordet morro,
rund kropp. Begge dessa hjelmsorter användes
företrädesvis af arkebusiererna till häst,
den förra förnämligast i Schweiz och Italien,
den senare i Spanien, Italien och Frankrike, Af
riddarna begagnades de äfven, i synnerhet den senare
sorten, vexelvis med den tyngre visir-hjelmen, för
att sålunda något minska rustningens tyngd. Hjelmen
n:r 10, från sextonde århundradet, har burits af en
italiensk sjöofficer. Han är förfärdigad af stål och
brunerad (alla sanguigna, såsom italienarna kalla
denna färgning). Sannolikt tillhörde han en amiral
eller sjökapten i Andrea Dorias dagar. Stormhatten
n:r 11 bars af musketörerna och arkebusiererna till
fots under sextonde århundradet. Hela det franska
infanteriet under Frans I bar sådana »cabaset»,
hvilken franska benämning sannolikt härleder sig från
det spanska ordet cabeza, hufvud. Sådana stormhattar
och pickelhufvor finnas ännu i stor «mängd, Vanligen
äro de prydda med hvarjehanda inetsade figurer.
Den fullständigt pansarklädde riddaren sökte på
liknande sätt äfven skydda sin stridshäst, och sålunda
får man se både pannharnesk och skufbara skenharnesk
till skydd för hästens länd, hals och bringa. Att
döma af gammalt guldmynt och andra minnesmärken från
kejsar Maximilian I:s tid förekom mö ock benpansar,
som räckte ända ned till hofven, men sådana pansar
äro dock egentligen endast att anse som tillfälliga
mästerprof å en eller annan vapensmeds konstfärdighet
och kommo ej allmänt i bruk. Till hästens rustning
hörde vidare ett harneskskydd för ryggen samt den
jernbeslagna, stoppade sadeln, hvars uppstående karm
äfven mycket bidrog till riddarens skyddande och till
att göra honom mera sadelfast. N:r 19 å fig. 124 är
ett pannharnesk och n:r 20 en
sadel, begge från den maximilianska tiden. Till sin
allmänna form liknar denna sadel våra skolsadlar, och
samma sadelform är ännu mer eller mindre bibehålien i
österländerna, såsom man kan finna genom att jemföra
n:r 20 och 18 å fig. 124 med n:r 15 och 16 å fig. 120,
hvilka senare återge formen af en silfversmyckad
sadel och stigbygel i drifvet och ciseleradt arbete,
som tillhört Tippo Sahib i Mysore.
Bland femtonde och sextonde århundradenas stöt- och
huggvapen intar den forna piken ännu en framstående
plats. Så t. ex. var han, omformad till medeltidens
rännlans, ett kraftigt vapen. Hellebarder (helmbarten,
hjelmbilor, emedan de begagnades som anfallsvapen
mot hjelmen) utgjorde på samma gång pik och bila. N:r
12-14 å fig. 124 äro sådana schweiziska vapen. N:r 15
är en på vildsvinsjagter begagnad spjutform och n:r
16 en italiensk pistolbila, använd som äutringsvapen.
Fig. 125. Engelsk sluten tornerhjelm från
år 1450.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
