Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjäderhus och snäcka - Olika gångsystem - Tillbakafallande gångar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLIKA GÄNGSYSTEM.
225
af denna tillskrifves den ofvan nämde fysikern
Huyghens och daterar sig från 1674-1675. Spiralens
inre ända är fäst vid svänghjulets axel, den yttre
vid en från urplattan uppstående del. Föres hjulet
åt ena eller andra sidan från sitt hviloläge,
undergår fjädern en formförändring och söker
på grund af sin spänstighet återtaga sin förra
form. Detta sker under svängningar, som fullkomligt
Öfverensstämma med pendelns; fjäderns spänstighet
åstadkommer här alldeles det samma som tyngdkraften
vid pendelrörelsen.
Olika gångsystem. För att göra urens gång så
likformig och deras tidvisning så riktig som möjligt
har man efter hand i deras verk infogat ett större
antal ytterligare förbättringar och ny upp funna
mekanismer. Utom den ändamålsenligare form, man gifvit
hjulkuggarna och andra delar samt bemödandena att till
det minsta möjliga inskränka friktionen, ha vi här
att särskildt hänvisa till de olika gånginrättningarna
och införandet af kompensationerna.
Vi ha redan i det föregående talat om
gånginrättningarna i allmänhet och beskrifvit de
äldsta, men tillika ofullkomligas-te anordningarna
af de samma; det gifves dock helt andra och långt
ändamålsenligare inrättningar af detta slag, och öfver
hufvud kan man nu åtskilja fyra olika gångsystem,
nämligen 1) de tillbakafallande, 2) de hvilande och 3)
de fria gångarna samt 4) gångarna med konstant kraft.
Tillbakafallande gångar. Till detta slags gångar
höra den redan omnämda spindelgången (fig.
228) och det äfvenledes omtalade ankaret (fig. 229
och 230).
S pin de l g ån g en är den äldsta inrättning af
detta slag; om hans ursprung har man sig likväl
ingenting bekant. Han uttänktes för de äldsta
orouren, men användes sedermera, i brist på bättre,
äfven på pendeluren. På de senare medför han dock
den väsentliga olägenheten, att pendeln måste ha
en stor utslagsvinkel, och står derför i rak strid
mot den fysikaliska grundsatsen, att blott små
pendelsvängningar äro isokrona (upptaga lika stor
tid) och att pendeln derför hos ett säkert gående ur
endast får ha en mycket liten svängvidd. När derför
William Clement i London 1680 för pendeluren uppfann
hake-eller ankargången, skulle detta naturligtvis
helsas som ett betydligt framsteg i urmakeriet. Nu
mera anses dock äfven denna mekanism mycket
ofullkomlig, en dom, som öfver hufvud drabbar alla
tillbakafallande gångsystem. Man klandrar dem nämligen
med rätta derför, att de verka allt för mycket stöt-
Fig. 234. Cylindergåne; i förstorad skala.
Uppfinningarnas Tjolt. VI.
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
