Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur med slagverk - Tornuren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORNUREN.
23å
dessa ligga det bredaste och det smalaste bredvid
hvarandra. På hämstången g h befinner sig vid k ett
kilformigt utsprång, hvars egg under slagverkets
stillastående ligger i ett af skifvans häk. Lyfter
nu gångverket hämstången g A, kommer slagverket i
gång och följaktligen äfven skifvan l i omlopp. Det
utsprång i denna skifvas kant, som for tillfället
är närmast, skjuter sig genast in under eggen
af &, och hämstången hindras derigenom från att
infalla, till dess skifvans följande häk hinner
anlända. På samma gång k här faller in, ställer sig
äfven häfstångsändan h i vägen för stiftet /, och
verket upphör att slå. Ju längre afståndet är från
ett häk till det näst följande, desto flera blifva
naturligtvis hammarslagen, och skifvans indelning är
sådan, att det kortaste kantstycket jemnt tillåter
ett slag, det längsta deremot tolf slag. Hjulet E
och skifvan l röra sig långsamt; de göra endast ett
omlopp på tolf timmar. Från. l till 12 äro 78 slag,
följaktligen måste hjulet /, som vid hvarje slag gör
ett omlopp, under denna tid svänga omkring 78 gånger.
Tornuren. Under det redan ganska tidigt framstående
urmakare och mekaniker särdeles ifrigt syselsatte sig
med fullkomnande af fick- och kammaruren och lärde
sig åstadkomma ganska säkra tidmätare af detta slag,
förblefvo de visserligen äfven redan tidigt, om än i
mycket inskränkt grad använda tornuren länge i ett
tillstånd af stor ofullkomlighet; ty till och med
de med stor möda och en utomordentlig utveckling
af skarpsinne och skicklighet bygda monumentala
konsturen, t. ex. det redan omtalade uret i
Strassburgs miinster, kunna visserligen som ärevördiga
minnesmärken betraktas med ett visst intresse, men
hade som ur i ordets rätta bemärkelse ej mycket att
betyda, då de från början på intet sätt voro försedda
med dugliga urverk. Behofvet af offentliga ur eller
tornur gjorde sig egentligen först med den starka
utveckling, samfärdseln genom jernvägarna erhöll,
allt mera känbart, och först från denna, tid riktade
urkonstnärerna sin uppmärksamhet på fullkomnandet
af dessa maskiner, d. v. s. på införandet af bättre
gånginrättningar och väl utförda kugghjul, axlar,
tapphål m. m.
Ännu allt jemt hade man dock på tornuren att bekämpa
den olägenheten, att man för att öfvervinna alla de
hinder, som här mäktigare än på andra ur göra sig
gällande, äfvensom det betydliga friktionsmotståndet
hos de långa, tunga valsarna och särskildt vindens
inverkan på de stora visarna, måste låta dem gå
med ett stort öfverskott af kraft, hvarigenom en
omåttligt stor slagvidd för pendeln blef alldeles
oundviklig. Men dermed äro oregelbundenheter af ett
alldeles särskildt slag förknippade. Vill man derför
regiera uret med en liten slagvidd, är vilkoret, att
den fart, pendeln för den behöriga fortsättningen
af sina svängningar måste erhålla från urverket, i
jemförelse med hans svang-kraft blott behöfver vara
ringa, eller att drifkraften, hvarmed steghjulet
verkar på ankargången, är jemförelsevis svag.
Detta vinnes med en inrättning, som för fackmännen
är bekant under namnet échappement å remontoir eller
å force constante och som vi här skola i korthet
beskrifva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
