Uppfinningarnas bok / Sjette bandet. Råämnenas mekaniska bearbetning. Register / 427 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väfstolen - Väfningens förarbeten - Spolningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skedklofvens eller trampans rörelse ett spärrhjul
föres framåt samt genom mellanhjul eller en
snäcka så mycket ingriper i ett på bröstbommen fäst
kugghjul, som motsvarar det rum, hvarje inslagsända
upptager. Skelets högsta punkt kommer då alltid att
ligga på samma linie och skedklofvens svängningsrum
alltid att förblifva lika stort. För att upplinda
väfven på tygbommen sättes denna genom vigter i
rörelse i den riktning, hvari upplindningen skall
försiggå, medan bröstbommen, för att kunna hålla
fast och draga fram tyget, förses med något skrofligt
öfverdrag, såsom pålimmad sand, inslagna spikspetsar,
fiskhud o. s. v.

Fig. 480. Spolrock.

Derigenom, att inslagstråden för hvarje skott
vänder tillbaka, sammandrages varpen på bredden,
hvarigenom en vågformig egg eller stad uppkommer. För
att undvika denna olägenhet användes spännaren eller
tempeln q. Detta verktyg är linialformigt och af två
delar så hopsatt, att det kan förlängas och förkortas,
samt är i de 15–20 linier breda ändarna besatt med
skarpa spetsar, som stickas i tygseggen. Spännaren
måste derför anbringas så nära som möjligt intill
slagbommen, vara af något större längd, än tygbredden
fordrar, och med korta mellanrum rycka framåt jemte
den färdiga varan. Äfven detta arbete låter verkställa
sig genom mekanisk eller sjelfverkande tempel utan
afbrott och utan arbetarens åtgörande.

Sedan vi nu skärskådat väfstolen, vilja vi vända oss
till väfningens förarbeten för att slutligen öfvergå
till henne sjelf. Vi få då tillfälle att närmare
förtydliga ett och annat, som vi vid beskrifningen
af väfstolen måste förutsätta som kändt.

Väfningens förarbeten gälla både ränningen och
väften. Förarbetena i och för ränningen bestå i
spolning, varpning, bomning och limning, hvilka
förrättningar för handväfstolarna likaledes utföras
för hand, vid maskinväfningen åter till största delen
med hjelpmaskiner. Spånaden lemnas ej alltid från
spinnerierna i form af spolar, utan måste i allmänhet
från härfvorna öfverflyttas på särskilda små rör,
hvarifrån han lättare kan aflöpa; detta förfaringssätt
kallas spolning, stundom äfven bobining.

Spolningen har till ändamål att bringa varp- och
inslagsämnet i den form, att det blir lämpligt för
varpning (kettingsskärning) eller att inläggas i
skyttlarna, så vida man ej för det senare omedelbart
begagnar sig af de från mulespinnstolen aftagna
spolarna (kops, pinkops, näsk). Spolningen kan
utföras antingen för hand på spolrocken eller med
spolmaskinen; i förra fallet drifves blott en spole
i sönder, i det senare deremot på en gång 6–80 eller
flera spolar, som äro ordnade antingen i en eller
två rader eller ock kretsformigt.

Särskild uppmärksamhet måste vid spolning på spolrock
fästas dervid, att garnets läggning blir sådan, att de
särskilda hvarfven vid väfningen lätt löpa af och ej
flera hvarf på en gång följa med. Inslagsspolarna äro
mycket mindre än kettingsspolarna, som äfven kallas
bobiner. Bomulls-, linne- och ylleinslag förarbetas
ofta vått, emedan det då är mjukare och böjligare,
låter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>