Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till tvål, lika så ges det äfven en mängd fall,
då samma mängd råämne oupphörligt användes på nytt,
i det hon, hvar gång hon gjort tjenst, så godt som
utan förlust och i sin ursprungliga renhet åter
utdrages ur affallen. En treårig tjenstetid ger med
samma rekryteringssiffra staten en half gång till
så mycket soldater som en tvåårig; alldeles på samma
sätt blir äfven råämnets mängd genom en dylik förlängd
användning ökad. Men en tillökning i råämnets mängd
har äfven till följd en ökad användning af arbetet;
ty kraften i och för sig sjelf är ej njutbar; hon
blir det först derigenom, att hon finner ett ämne,
hvarpå hon kan förändrande inverka.
Om än vårt ekonomiska lif hufvudsakligen består
i och genom frambringandet af förbrukningsvaror,
anskaffandet och förarbetandet af råämnen, har dock
dess nu varande höjd endast uppnåtts genom den allt
mer ökade fulländningen af en alldeles särskild
faktor: handeln. Denna folkens förbindelse med
hvarandra genom medel, som göra det möjligt, att
varor af alla slag, materiela så väl som andliga,
kunna på lättaste och hastigaste sätt föras dit, der
de mest behöfvas, frambringar visserligen ej sjelf
några nya värden, men höjer värdet af de varor, som
redan finnas, derigenom, att hon för dem från orter
med öfverflöd till orter med brist derpå. Derigenom
utöfvar också handeln ett inflytande, som äfven
i jemförelse med alstringens förtjenar att kallas
betydligt. Ty besinnar man, att den minsta delen kan
förbrukas på alstringsorten sjelf, att landtmannen
ej kan uteslutande för sitt eget behof använda
afkastningen af sina hjordar, fiskaren sin fångst,
handtverkaren sina varor, men hvar och en behöfver
något, som den andra har, och att först genom det
ömsesidiga utbytet hvad en frambringar kan komma
alla till godo, skall man nödgas medgifva, att det
i de flesta fall först är tingens förmåga att låta
utbyta sig mot andra, som bestämmer deras värde,
och att först med detta utbyte lifvet inträder i
högre utvecklingsskeden.
Det är tecken till en mycket låg odlingsgrad, när
ett folk är i saknad af sådana förbindelser. Nomaden
lefver omedelbart af sina hjordars afkastning, men
han lefver som snäckan i skalet, så trång är kretsen
af hans behof. Handtverk och konster kunna ej hinna
någon utveckling, uppfinningarna inskränka sig till
några enkla förfaringssätt, som gå i arf från det
ena slägtet till det andra, men ej erhålla någon
förbättring, då den befruktande väckelsen utifrån
saknas. År af öfverflöd vexla i följd deraf med tider
af bitter nöd. När en farsot härjar hjorden, kan
hela den rika familjen komma i fara att dö af hunger,
medan kanske blott några mil derifrån de lyckligare
grannarna måste låta mjölk och kött ruttna bort.
Nu mera låta vi våra hjordar afbeta Australiens
grässlätter och Sydamerikas savanner och använda
i stället vårt eget lands jord till odlingen af
åkerbrukets och trädgårdsskötselns ädlaste alster. I
England säljes ullen, i Frankrike eller Tyskland
blir hon tvättad, kammad och spunnen och ger härmed
syselsättning åt otaliga händer i trakter, som förut
voro nästan obeboeliga, emedan ingen säd växte der,
och hvilkas naturliga skatter: vattenkraft och
brännämne, lemnades obegagnade. I andra länder åter
med tillgång på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
