Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den stora nordamerikanska öfverlandslinien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 DE STORA
HANDELSVÄGARNA FÖRR OCH NU.
skaror. Ett vidsträckt nät af forsande bäckar och
strömmar, som skicka sitt vatten till Missouri och
Mississippi, försvårar förbindelsen, och Klippbergen
sjelfva erbjuda blott få farbara pass. Redan på
tjugutalet hade den hvite nybyggaren, dragande ut
från S:t Louis vid Missouris mynning, vandrat på dessa
svåra vägar allt längre åt vester och framskjutit sina
handelsposter längs floderna långt ut på prärien. Krut
och skjutvapen, tobak och bränvin samt elakartade
sjukdomar infördes af blekansigtena till rödskinnen,
som synbarligen dö ut och smälta bort för de hvita,
som snön för solen. Men’vida lifligare blef trafiken
efter Californias förvärfvande; en stor del af
utvandrarna, som skyndade till de uppblomstrande
nya staterna, tog vägen öfver Nicaragua och längre
fram öfver Panamanäset, sedan jernbanan der öppnades;
men tills Pacificbanan blef färdig, drogo äfven stora
utvandrar- och handelskaravaner genom prärierna och
öfver Klippbergen till det mångbeprisade eldoradot
vid Stilla hafvet. Förspända med mulåsnor eller
oxar, framskredo oöfverskådliga rader af vagnar från
Mississippi till Stora oceanen. De ha nu mera blott
ett historiskt intresse.
Det var företrädesvis två vägar, som begagnades. Den
södra går från San Antonio i Tejas till El Paso, den
nordligaste staden i Mejico, vidare till Fort Yuma
vid Coloradofloden och sedan till Sacramento-city i
California. Den mellersta vägen, hvilken telegrafen
följer och på hvilken posten förr gick fram, har i det
närmaste samma riktning som Pacificbanan. Utgående
från .S:t Louis, följer han floderna Missouri och
Nebraska, öfvergår bakom Fort Laramie Klippbergen
och fortsätter sedan genom mormonernas område till
San Francisco. Han är, för att begagna Burtons ord,
»den bästa och längsta af naturen danade landsväg i
hela verlden» och begagnades så väl af utvandrarna
som af karavanerna. Han sträcker sig från 90:e till
122:a graden vestlig längd, således 480 geografiska
mil eller nära en elftedel af jordens omkrets.
På den långa resan, hvilken ännu till största
delen gick genom öde trakter, medtogo utvandrarna
vanligen provianten för hela färden, som for hvar
person bestod af 60 skålpund mjöl, 60 skålpund
rökt kött, 12 skålpund kaffe, 24 skålpund socker, 6
skålpund salt och skeppsbröd. Färskt kött fick man af
buffelhjordarna, som längre vesterut ännu förekomma i
stor mängd. De med tältduk öfverspända vagnarna måste
vara starkt gjorda; vanligen drogos de af 8 oxar eller
mulåsnor och kunde bära ända till 60 centner. Med de
snabbaste postvagnarna tillryggalade man sträckan
från Missouri till San Francisco på 17-18 dagar,
medan nu mera lokomotivet genombrusar samma väg på 6-7
dagar. Äfven den största nordamerikanska karavanvägen
hör nu till det förgångna och har blott ett historiskt
intresse som förelöpare till Pacificbanan. På samma
sätt skall det gå med de stora oxkaravanerna på Pampas
i Sydamerika; äfven dem undantränger jernbanan, som
redan sträcker sig till Cordova och en gång äfven
skall utlägga sina skenor öfver Anderna. Amerika,
som hastigast får en kulturfysionomi liknande Europas,
skall äfven fortast förlora sina gamla karavaiivä£ar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
