Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Postregalet och andra postinrättningar i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POSTINRÄTTNINGARNA I TYSKLAND.
105
var en resa från Berlin till Leipzig ett vigtigt
företag. Personer, som reste från Hamburg till
Wien, gjorde förut sitt testamente. Hela dagar
satt man instufvad i den trånga postvagnen,
gjorde bekantskaper, vida mer än nu är fallet på
jernvägarna, och lyssnade stundom till de nyheter,
hvarmed konduktören undfägnade, eller till tonerna
från posthornet, hvilket postiljonen förträffligt
förstod att handtera. När så posten kom fram till
staden och urladdade sitt innehåll af menniskor,
bref och paket, strömmade gammal och ung tillsammans
för att helsa de rådbråkade nykomlingarna.
Den första . förbättringen i snällpost vase n d
et (eilwagen, på kortare afstånd brefkurirer)
utgick i Tyskland 1805 från den thurn und
taxiska öfver-poststyrelsen i Frankfurt am
Main. Sedermera infördes dessa inrättningar äfven
i Frankrike under namnet vélociféres och andra
benämningar. I Preussen genomfördes på tretiotalet
en mängd förbättringar, i synnerhet under den
förtjenstfulle generalpostdirektören von Naglers
förvaltning. I andra tyska och närgränsande stater
har man fortsatt reformerna efter in- och utländska
förebilder och såmedelst lagt grunden till nutidens
postväsen. Stafett-befordringen, d. a. fortskaffningen
af särskilda bref och meddelanden genom ridande
postiljoner, har efter telegrafens uppkomst förlorat
sin forna betydelse. Det samma är äfven förhållandet
med bruket af extraposter och deras systematiskt
ordnade hästombyten till sådana resandes tjenst,
som hvarken ville begagna egna hästar eller
ilvagnarna. De förekomma nu merendels blott på
de orter, dit jernvägarna ej framträngt. Har den
resande mycket brådt om,, kan han med det väl ordnade
ombytet af kurirhästar tillryggalägga en geografisk
(något öfver 2/3 svensk) mil på en half timme. Af
gif terna för posternas begagnande fastställas
genom posttaxor på lagstiftningsväg eller genom
förordningar. Oaktadt de minskade inkomsterna på
de smärre platserna följer ännu i dag ett visst
anseende en postmästares, en postförvaltares eller
en postexpeditörs plats. Sådana platser äro ännu
lika eftersökta och deras innehafvare merendels
lika omtyckta som fordom, då tjenstemännens grofhet
öfvergick till ett ordspråk, men deremot postiljoner,
vagnmästare och konduktörer hörde till postverkets
populäraste personer. Posthornet (valdhorn, nu för
tiden äfven trumpet) är i Tyskland ett utmärkande
kännetecken för den åkande eller ridande personalen;
i Schweiz och Frankrike deremot sätter postiljonen
sin ära i ett konstfärdigt bruk af piskan.
Medan postväsendet i England allt mer förbättrades,
hade man äfven i Tyskland sökt beträda
framåtskridandets väg, men nästan alls icke kommit
ur stället. De stora och små förbundsfurstarna
tänkte först och sist på att utvidga sin egen
maktfullkomlighet, och hennes tillvaratagande
utgjorde kärnan i hela småstatspolitiken. Under
ständiga utbrott af afundsjuka och ett trång-bröstadt
övervakningssystem led postväsendets utveckling
ofantligt. I ingen af de tyska staterna ansågs posten
för en allmännyttig inrättning, ämnad att befordra
samfärdseln och höja det allmänna välståndet, utan
blott som en finansiel anstalt, hvilken skulle ge
penningöfverskott och andra förmåner. Derför hörde
äfven Postregalet till de höghetsrättigheter, som
med största omsorg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
