Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fartygets upptackling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I rundt tal kan man antaga, att hvarje kabelgarn
bär 100 skålpund utan att brista. De smalaste
tågen kallas linor, de tjockare trossar. Af
tre sammanslagna trossar uppkomma de tjockaste
kablarna, ankartågen. Dessa, så väl som de tjocka
tåg, jaglinor, som äro afsedda till fartygets
förhalande, de, hvarmed det i stället för med
kettingar fastgöres i land, fastmakare, samt de
till underseglens utspännande begagnade halsar och
skot äro kabelslagna. En utförligare beskrifning om
tågverk och de om bord brukliga knopar ock stek ha
vi gifvit i sjette bandet, artikeln tågtillverkning,
och hänvisa dertill. Allt efter ändamål och groflek
har ett fartygs tågverk olika namn, men delas i sin
helhet i stående och löpande gods. Det stående godset
är fastgjordt i båda ändar och måste vara fastare
slaget för att ej sträcka sig. Härtill begagnas nu för
tiden ofta jerntross. Som namnet tillkännager, består
denna af jerntråd (förzinkad), slagen till dukter
på samma sätt som kabelgarnen och dessa åter till
tåg. Vid lika styrka äro de endast hälften så tjocka
som hamptågen och derför också lättare och billigare,
men ha föga spänstighet, fordra stor uppmärksamhet vid
styfhalning och äro nästan utan värde, då de blifvit
utslitna. På de ställen, der det stående godset
ligger omkring masterna och jungfrurna, är det klädt,
d. v. s. omveckladt med sjömansgarn eller lårding för
att ej skadas af tryckningen. Det löpande tågverket
går genom blocken; den ända, som är fastgjord, kallas
fasta parten, den ända, man drar i, halande parten.
Till det stående godset höra vanten, hvilka på sidorna
fasthålla master och stänger, men tillika, då de äro
försedda med tvärs öfver spända linor, veflingar,
tjena till stegar för uppklättringen på master,
rår m. m. Undermasternas vant gå något akteröfver
frän masternas öfre ända till rösten på fartygets
yttersidor och gifva masterna stöd äfven i denna
riktning. För att kunna styfhalas äro de i undre
ändarna försedda med så kallade jungfrur, hvilka
kunna vara af olika slag, men alla ha det gemensamt,
att vantändarna gå rundt om dessa urhålkade trästycken
och derefter fästas vid vantens fasta part. Härigenom
förekommes tågverkets skarpa brytning. Hvad vanten
äro på sidorna, äro stagen i fartygets längdriktning
föröfver. De gå antingen ned till däck eller från mast
till mast och halas ej mer, än att masterna få någon
lutning åt aktern. Dessa i alla riktningar spända tåg
bilda ett motståndssystem, som medger masterna föga
rörelse. Alla stänger stödjas föröfver af stag, åt
sidorna och akteröfver genom barduner, hvilka gå från
stängernas öfversta ändar till rösten. Stängernas
vant gå endast till märsarna eller salningarna;
äfven de tjena till sidostöd, äro veflade och lätta
derigenom uppstigandet till de öfversta rårna.
Bogsprötets stående tackling utgöres af: vaterstagen,
som hålla ned det och gifva stöd mot fock- och
förstängstagens dragning, vidare af bogstagen, som
gå från dess ända till fartygets bog; så väl bog-
som vater-stag äro nu för tiden ketting. Klyfvarbom
och jagarbom ha äfven stampstag, d. v. s. tåg eller
kettingar, som gå från deras yttersta ändar till
stampdäfverten. Denna är en stång, som går nedåt
vid bogsprötets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
