Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fartygens utrustning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skilja sig från de vanliga endast derigenom, att
länkarna äro långsträckta och ha smal öppning. På
gröfre kettingar deremot, hvilkas länkar äro mindre
aflånga eller nästan rutformiga, finnes i hvarje
länk insatt en mellanstolpe, som skall öka styrkan
och minska sträckningen. Medan pressen böjer ett
glödgadt jernstycke till en länk med samma lätthet,
som det vore vax, insattes i rätta ögonblicket en bult
i kallt tillstånd. Pressningen och sammandragningen
vid den sedermera skeende afsvalningen förena båda
delarna till ett fast förbundet helt.
Man tillverkar ej kettingar i så stora längder som
hamptågen, då kortare stycken efter behag låta förena
sig. Härtill användas klämmar, hvilka till formen
temligen likna en lyra. Genom klämmens båda ändar
går en rak bult, som stoppas med en sprint och genom
hvilken han öppnas eller låses. Hvarje kettingslängd
är i allmänhet 15 famnar. Midt på hvarje längd sitter
vanligen en så kallad lekarklam, hvars ändamål är
att vid fartygets omsvajning hindra, att det kommer
slag i kettingen. När kettingen blifvit färdigsmidd,
pröfvas han medelst sträckningsmaskiner. Det kan
noga beräknas, hur stor kraft maskinen utvecklar,
äfvensom man vet, hur stor belastning kettingen allt
efter sin svårlek tål utan att springa eller skadas.
Öfver det verkstälda prof vet utfärdas intyg, och
sjöförsäkringsbolagen tillåta ej, att fartyg nyttja
oprofvade kettingar.
Ankarkettingarnas vård består deruti, att de allt
emellanåt undersökas, befrias från rost, smörjas till
klämmar och lekare samt strykas med stenkolstjära. För
att veta, hvar ankaret ligger, har man vid kronan fäst
ett smalt tåg, vid hvars andra ända sitter ett flytande
föremål, kalladt boj, hvilken man kan gifva hvad form
man behagar.
Till ett fartygs vigtigaste utrustningsartiklar höra
onekligen båtarna, ty på dem, deras goda beskaffenhet
och vård beror ej sällan besättningens lif. Båtarnas
antal och storlek bero naturligtvis af fartygets
storlek och besättningsstyrkan. Den största,
barkassen eller storbåten, måste vara så stor och
stark, att ankaret i nödfall kan lättas derifrån. På
större fartyg kan barkassen vara försedd med 12-18
roddbänkar eller tofter, ty åror äro båtarnas vanliga
framdrifningsmedel, ehuru äfven segel begagnas. Ett
krigsfartygs barkass eller största slup är nu för
tiden vanligen försedd med en liten ångmaskin, som
drifver en propeller och hvars panna kan efter behag
urlyftas eller insättas.
Till sjös bär skeppet sjelft sina båtar; de större
stå på sina skrån på däck för om stormasten antingen
bredvid eller inuti hvarandra, de öfriga hänga på
däfvertar utom skeppssidan.
Som skeppsinventarier äro båtarna i främsta rummet
roddbåtar och som sådana utan däck. Deras bygnadssätt
är ungefär det samma som de större fartygens,
och de bestå, liksom dessa, af köl, spant och
bordläggning. Om vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
