Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
l.EÖ TOLSTOY.
ihärdig slughet — ungefär sådan, som brukar
finnas hos sinnessjuka — bemödade sig att vinna
sitt mål. Hon inledde nu ett samtal med honom,
för att få honom till en förklaring.
»Jag ser, att det händt er något,» sade hon,
»hvad felas er?»
Han påminde sig sammanträffandet i
domstolssalen, rynkade pannan och rodnade.
»Ja, det har händt något,» svarade han, ty
han ville vara sanningsenlig, »något på en gång
besynnerligt, ovanligt och viktigt.»
»Hvad då? Kan ni icke säga hvad?»
»Nej, jag kan icke nu. Tillåt mig att
ingenting säga. Jag har ännu icke riktigt hunnit tänka
öfver, hvad som händt mig,» sade han och
rodnade ännu djupare.
»Och ni vill icke säga det åt mig?» Det
ryckte i hennes ansiktsmuskler, och hon rörde
nervöst på stolen, i hvilken hon höll.
»Jag kan icke,» svarade han, med en känsla
af, att han svarat sig själf på samma gång som
henne — att han erkände, att det verkligen händt
honom något mycket viktigt.
»Nå, så kom då.»
Hon kastade med hufvudet, som om hon
ville förjaga en besvärlig tanke, och gick före med
snabbare steg än vanligt.
Det föreföll honom, som om hon ansträngdt
bet ihop munnen för att tränga tårarna tillbaka.
Han kände sig skamsen och plågad af, att han
gjort henne ledsen, men han visste, att minsta
svaghet skulle störta honom, det vill säga binda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
