Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPSTÅNDF.LSE.
249
ändå sitter hon inne, både hon och sonen, och
alla veta, att de äro oskyldiga, men de äro
anklagade för mordbrand, och därför sitter de inne.
Hon hörde, ser ni, att jag är bekant med er,»
sade Katjuscha, i det hon vände på hufvudet och
såg på honom, »och så sade hon: ’säg åt honom,
är du snäll,’ sade hon, ’att han talar med son min,
— han kan berätta honom alltsammans.’ Menschof
heta de. Säg, vill ni göra det?" Det är en sådan
präktig gumma, vet ni, det syns genast, att hon
är oskyldig. Försök att hjälpa dem, min dufva
lilla,» sade hon och såg på honom, slog därpå ned
ögonen och smålog.
»Godt, jag skall taga reda på saken,» svarade
Nechljudof, allt mer och mer förvånad öfver hennes
obesvärade sätt. »Men jag ville tala med er om
våra angelägenheter. Ni minns väl, hvad jag sade
er härom dagen.»
»Ni sade så mycket. Hvad sade ni då?»
frågade hon, alltjämt småleende och vaggande af
och an med hufvudet.
»Jag sade, att jag kom för att be er förlåta
mig,» sade han.
»A, förlåta och förlåta, det tjänar ju ingenting
till . . . det är bättre, att ni . ..»
»Att jag vill försona mitt brott,» fortsatte
Nechljudof, »och försona det icke blott med ord.
utan i handling. Jag har beslutat att gifta mig
med er.»
Hennes ansikte fick ett plötsligt uttryck af
förskräckelse, och hennes vindande ögon stirrade
på honom, fastän de tycktes se på något annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
