Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTONDE KAPITLET.
ITER EXTATICUM C0ELESTE.
De timmar och dagar, jag ägnade åt dessa psykologiska
och telepatiska frågor, hindrade mig likväl icke ifrån att
observera Mars i teleskopet och taga geografiska
teckningar därav var gång vår så ofta moln fyllda atmosfär
tillät mig det. För övrigt inser man icke blott att alla
frågor beröra varandra i naturens studium och i
vetenskaperna, utan även att astronomien och psykologien äro
solidariska med varandra, alldenstund det psykiska
världsalltet finnes inom det materiella, och astronomien har till
föremål studiet av det eviga livets regioner samt vi ej
skulle kunna bilda oss någon föreställning om de
regioner, som vi ej känna astronomiskt. Antingen vi veta det
eller icke, så bebo vi i själva verket just i detta
Ögonblick en viss region av himmelen, och alla varelser, vilka
de än må vara, äro i evighet himmelens medborgare. Det
är icke utan en hemlig aning om förhållandet, som de
gamla hade gjort Urania till alla vetenskapers gudinna.
Mina tankar hade således länge varit sysselsatta med
vår grannplanet Mars, när jag en varm julidag efter
några timmars ensam promenad längs brynet av en skog
slog mig ned vid en ekdunge, där jag snart slumrade in.
Värmen var tryckande, landskapet tyst, Seinefloden
tycktes stå stilla likt en kanal i djupet av dalen. Jag
erfor en sällsam förvåning, när jag vid mitt uppvaknande
efter ett ögonblicks inslumrande ej längre kände igen
varken landskapet eller de närstående träden, eller floden,
som flöt nedanför kullen, eller den vågiga ängen, som
sammansmälte med den fjärran synranden. Solen höll
på att gå ned, mindre än vi äro vana att se henne. I
luften susade harmoniska ljud, som voro okända på
jorden, och insekter, stora som fåglar, flögo av och an i träd
utan löv, betäckta med jättestora röda blommor. Jag
reste mig av förvåning liksom rörd av en fjäder och stod
med ett språng på benen, kännande mig egendomligt lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
