Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - No. 15. Lørdag 10. April 1897 - Grønlænderne. Den gordiske Knude hugget over (med Billede) - Astra: Kjærlighed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
delse, kan det godt hænde at hun trænger sig ind i Danse
salen, hvor han just svinger sig aller lystigst, tager ham
i Hætten og fører ham i Triumf hjem, hvor han skal
hjælpe hende med at passe Børnene«.
Kjæpsighed
ar ~Urd« plats för ytterligare belysning af ämnet:
~Kjærlighed« —behandladti ~Avisens« nummer
13 så tag denna lilla skizz- Kärnan deri
är sann; den qvinna, som här bestämde sig,
Vågade icke tro på libertinens möjligheter mot
något bättre. Hon vanns Senare af en annan, af en af
dessa libertinens motsatser, en af dem, som i sedligt
afseende ~ingen bättring behöfva«. —. j "
På sjelfva frågan: ~hvad bör man göra, när kärlek
bjudes en af en person, hvilken man, på grund af det
förflutna, icke törs lita på, om hvilken man Vet, ~at
hans hjerte er besmittet, tilsölet« —k kan icke lemnas
något bestämdt svar Denna fråga kommer att besvaras
olika, och svaren ligga slutna i hvart och ett qvinno—
hjerta; som på detta sätt ställes på prof att taga
eller vraka, att tro eller icke tro. .
Lifvet är en maskerad, och lyckan är en maske
radgäst. Hon döljer sig än här, än der, och uppträder
i förklädnad och ofta i olika drägt. Hon kläder Sig
gerna i kärlekens drägt, och denna drägt återgifver bäst
hennes väsens behag. Drägten är "flatterande, många
åro de,t som söka härma den. Till och med lasten vågar
icke sällan drapera sig i ~kärlekens drägt.« Ja, många
äro lyckans skenbilderl - Alla vilja gripa lyckan,
många gripa fel og fånga hennes skenbild. Eller man
har en gång fått lyckan fast, men känner henne icke,
och låter henne flygta. Sådant är lifvet! sådan är
kärleken - lifvets lycka. Men hon kan dock fångas.
x
~Fröken Elsa! det var verkligen ett oväntadtsval-.«
~Det gör mig ondt, herr Baron«, svarades det kallt,
~och« fortsättningen följde en smula dröjande ~i
synnerhet om jag gifvet er anledning at vänta något
annat.«
~Ja, nej ja jag vet verkligen icke.«
Och han Visste det heller icke. Han kunde jo icke
säga henne hvad han kanske icke ens satt i ord för sig
sjelf att han trott på hennes ja lika visst som på
sin egen oemotståndlighet en oemotståndlighet, som
han pröfvat i salongen som på gatan, på oskulden som
på den raffinerade koketten, och Som. bragt qvinnliga
hjertan att kapitulera på nåd och onåd. Han trodde
först och främst på sin skönhets magt ——— en skönhet,
som ytterligare förhöjdes genom Snodda mouschtaschers,
klingande sporrars och en husarlöjtnants elegans. så
var han rik —— d. V. s· det var egentligen hans pappa,
som var det, men han var arfprins, med rikligt apanage,
till sin pappas rikedomar. Så hade han ett friherrligt
namn och var hvad han ej sjelf skattade minst, och
som han trodde vara grunden till sin tur hos damerna
- en Don Juan såväl till anlag som uppfostran.
Redan i skolåren hade han sällat sig till skol—snobbarnes
och cigarrÄrökarnes skara, och sedan som ung man
gått vidare på Snobberiets bana utan annat mål än en
obestämd åtrå efter att blitva beundrad och feterad.
Rf
esse
R .
S .
- »
. X
Och hon? Hvad var hon? -Då han första gången
Såg henne på en bal för ungefär ett halft år sedan,
hade han presenterat sig för henne och dansat med
henne, derför att hon var hans nyutnämnde chefs enda
dotter. Icke var hon vacker efter hans begrepp om
skönhet, heller icke var hon rik, men hon var af ~«·a-milj«,
milj«, fastän familjen hvarken var greflig, friherrlig eller
ens adlig. « «
På fgrund af fadrens chefskapfick nu fröken Elsa
utan skönhet, rikdom eller anor den äran att dansa
med herr Baronen och husarlöjtnanten, och när dansen
Var öfver, förklarade Baronen för sina herrar kamrater:
~att fröken Elsafvar piquante och hade en midja a 11
Venus«. «
«I den kretsen voro Baron Arthurs ord betydelse
fulla, han var känd som en ~förstå-sig-päare« på
det fina. Hvad angår Champagne och damer älskade
han båda dera med behaget af en ~Feinschmecker·-,
som först välbehagligt läppjar till sig det eldande lif, de
skänka, och sedan tömmer ruset i botten. Han hade
ännu icke kommet så långt, att han nått bottensatsen
äcklet-« - Vin och kärlek! Det lefve! Och med
denna stridsfanfar gik han från seger till seger.
För att nu återgå till.fröken Elsa, så blef hon nu,
tackad vare herr Baronens ord och den obestridliga
sanningen·deri, till en af säsongens piquanta företeelser.
Honverkasde i löjtnants-kretsen som en rätt med en
liten tillsats af piquanterie af fin krydda verkar i en gom
å la gourme· Men så inträffade det Vidunderligaste af
allt baron Arthur började taga kurtisen, hvari han
i spetsen för kamraterna hyllade henne som säsongens
nyhet, allvarligt. Han tänkte på henne, drömde om
henne, och han började till och med för hennes skuld
att försumma sina fordna väninnor. Ja, han ville göra
Elsa kär, rasande kär, och så till sist lyckliggöra henne
först med en kärleksförklaring och senare med ett skrifte
mål längre fram i tidens fyllo. Han njöt med en
~Feinschmeckers« behag af att först blott läppja på
kurtisens rusdryck, att med halfva ord och häntydningar
söka göra sig förstådd. Han var så upptagen af sitt
eget rus, at han knappt tänkte på, hvad intrka det
månde göra på den utkorade. Han gjorde intet för att
påskynda sakernes gång, förrän han sjelf började att
längta efter förlofningsringen oeh fästmansrättigheterna.
Och så · nu stod han der afvisad! ·
Lugn, allvarlig och afböjande hade hon stått fram
för honom och förklarat, att hon ej vågade betro
sitt lif och sin kärlek i hans händer. «,,Ni älskar en
an’nan«, hade han utbrustet i hetta. Ack-,- men ~ett
gammalt tycke« hade ändå varitlett lindrande balsam
på hans sårade manliga stolthet ·
Och hon hade svarat: ~Nej, men ni kan väl förstå,
herr Baron, att vi två icke passa samman«.
Och så hade han sagt detta om ett ~oväntadt svar«
och derpå frågat sig sjelf: ~hvarför icke passa samman P«
Och nu med ens stod en hel här af brokiga bilder för
hans inre syn - dunkla och otydliga först lik något,
man genomlefvat i sus och dus, men tydligare allt efter
som det gick upp för honom, att så borde man icke
lefva, och så hade hon icke lefvat, och sådan hade han
heller icke vellat hafva henne. Och han kastade sig
handlöst ned i soffan i salongen och dolde hufvudet i
soffkudden.
Elsa smög sig stilla bort till fönstret och såg ned
på· hvimlet på den i aftonbelysning strålande hufvud
stadsgatan.
sorlet och hvimlet der nedifrån trängde upp till
henne, det blef starkare och starkare. Man ilade fram
HEk URD
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
