Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Påfven och konungen af Italien. Af Angelo de Gubernatis (Öfvers. från förf:s handskrift af H. Sandström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paulus ej annat än makten af den tro och den kärlek, som
försätter berg; han framhöll själens lif, dyrkan af det
ide-ela, det vill säga sträfvandet att varda fullkomlig. Under
de första århundradena af vår tidräkning fasthöllo de
troende vid denna evangeliska lärdom. De första påfvarne
voro evangeliska apostlar. Hafva de senare mycket
bekymrat sig om evangeliet? Mr Gladstone beskylde en gång
bourbonernas regering i Neapel för att vara ateistisk;
man skulle nästan kunna säga det samma om påfvarnes
regering under de senaste århundradena. Påfvarne kunde
i sitt enskilda lif vara goda eller dåliga; men i sin egenskap
af furstar sysselsatte de sig vida mer med verldsliga än
med gudomliga ting. Till det senare hade de ej tid; och
äfven om de haft det, skulle dessa kyrkans furstar eller
turkiska paschor, som kallas kardinaler, hafva åstadkommit så
många svårigheter, att. det i påfvedömets då varande läge
skulle hafva blifvit omöjligt att handla annorlunda. Pius
IX:s motstånd mot italienska regeringen, hans systematiska
non possumus hade helt och hållet sin grund i sakernas
natur; såsom furste måste han protestera; då han i sin
egenskap af den katolska verldens öfverhufvud ej kunde lemna
Rom, måste han qvarstanna der med en fullständig
dimi-nutio capitis, så mycket känbarare, som han behöll
omkring sig ett hof, kardinalkollegiet, hvilket strängt höll på
alla sina furstliga företrädesrättigheter. Nuvarande påfven
tyckes mer tänka på kyrkans andliga intressen än på
Heliga stolens materiela välfärd. Vid de utnämningar af nya
kardinaler, han företagit, har han ej synnerligen bekymrat
sig om dessas politiska ståndpunkt; han har gifvit
företrädet åt män, som studerat kyrkohistorien, åt goda teologer,
åt kyrkliga vältalare; han har visat takt och omdöme i sina
val. Han sträfvar framför allt efter att skaffa sig en
aktningsvärd, föga verldslig omgifning och jag är öfvertygad,
att han gerna skulle vilja omvända dessa kyrkans furstar
till nya sanna apostlar för religionen. Om så är, måste
man önska, att han må kunna bringa «in ädla afsigt till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
